Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 8 Juli. Alla ministrarne, med undantag af de tre obetydliga ressortcheferna Lippe, Selchow och Eulenburg, ha dels rest till badorter, dels slagit sig ned på landet; således kunna icke förföljelserna med rättegångar och författningstolkningarne nu företagas i gröfre stil. Tillsvidare skola åtal anställas endast mot två representanter. De ministeriella skynda dock att förklara, att anklagelserna icke ske för yttranden om medlemmar af statsregeringen, utan för skymfliga utlåtelser om andra personer. Det berättas, att Twesten och Gneist åro de utkorade; Twesten för sin kritik öfver öfvertribunalets domar och Gneist för det edsbrottets kainsmärke?, som armåreorganisationen bär på sin panna. Härvid skall det visa sig, om våra domstolar bevarat sin. gjelfständighet eller ej. Ty enligt författningen äro åtal inför domstol mot representanter, för i kammaren uttalade åsigter, opsolut oberättigade. Dessutom finnes det ett beslut af högsta domstolen, enligt hvilket ingen medlem af landtdagen kan ställas till räkenskap inför domstol; men skola väl vederbörande domstolar tänka på detta? Bland allmänheten tror man det, emedan Waldeck, som äfven är medlem af ötvertribunalet, förklarat en dom vara lagligen omöjlig. Representanterna, hvilka blott gjort sin pligt, åtalas af staten, och de 59 pastorerna, som afgifvit cn adress med de gröfsta smädelser mot representantkammaren, en pamflett, hvars straffbara förolämpningar gränsa till det otroliga, gå ej allenast strafflösa, utan hedras på högsta ort med beröm och tack. Den som blott vill ge författningen och dess afskydda representanter riktigt kännbara puffar, den förhjelper ministern von Bismarck lätt till en audiens hos konungen. Kuppen med pastorsadressen har dock bekommit konom illa; ty inom vårt presterskap agiteras det mycket lifligt mot pamfletten, och förbittringen öfver hotet att vägra förbön för representantkammaren är så stor, atttill och med en hofpredikant, öfverkonsistoriairådet doktor Kögel, sistl. söndag tog sig anledning att i kyrkan piedika mot så okristliga afsigter. Teologiska tidskrifter af ganska moderat tendens taga äfven afgjordt parti mot adressen, och till och med en konservativ förening, som eljest icke så lätt släpper en författningsvidrig adress ur händerna, vägrade sitt bifall till denna sednaste Bismarckska fint. Ministerombytet i Wien ger regeringskretsarne mycket hufvudbry. Alliansen, hvilken egentligen aldrig funnits till, hotar alt urarta till en öppen osämja. Misshälligheten går så långt, att den nyutnämnde öf. verkommendanten för de allierade trupperna i Schleswig-Holstein icke en gång kan få audiens vid hofvet i Wien, emedan han ytterligare har några uppdrag från Bis marck i fickan. För att missleda allmänheten, utskickas telegrammer litet emellan i verlden, enligt hvilka den nya ministeren i Wien redan på diplomatisk väg har tillkännagifvit, att kabinettsförändringen kommer : alliansen till godo. Emellertid måste de otficiösa här tröita ut sig med att bevisa, att endast hr von Schmerling varit skulden till disbarmonien. Och hur är det med hr Halbhuber i Slesvig? Jo, äfven han, heter det, handlar så antipreussiskt endast af personlig ovilja mot sin kollega Zedlitz. Naturligtvis vilseleder denna manöver ingenstädes, ty enhvar vet, att hofvets i Wien organet handla så, som nämnda hof önskar, och blott och bart en ministårförändring kan icke åstadkomma någon förändring i de syftemål, som Österrike måste följa i förhållande till Preussen. Det sällsammaste konstitutionella skådespel skola vi upplefva vid offentliggörindet af statens utgifter och inkomster genom den officiella tidningen och embetsverkens tidninger. Hvad regermgens ändamål härmed kan vara, är svårt att säga; offentliggörandet r en bland Bismarcks många innehålls lösa ider, hvilka skola göra gagn, men alltid medföra skada. En budgetlag finns icke, kan således icke ersällas genom någonting annat. Genom rent vilkorliga stadganden bestämma de åtta ressortcheferna höjden af statens inkomster och utgifter. Detta göra de på sitt eget ansvar, och om de, såsom sannolikt är, ha en kabinettsorder i handom, hvilken skyduar dem för framtida åtal, är dock detta icke alldeles likgiltigt för deras personer. Men genom att blott och bart tillkännagifva sina ensidiga finansoperationer göra ministrarne icke det lagligt, som till sin natur är ett naket grundlagsbrott. För ett år sedan antog man ännu allmänt, att statens högsta kontrollmyndighet, öfverräknekammaren, skulle vägra att granska budgetförslag, som ej ega någon laglig kraft. Men då emellertid öfverräknekammaren genom ett motsatt förfarände gjort det möjligt att fortfara med finansolyckan, så är det icke att tänka på en förändring i våra statsförhållanden så länge som konung Wilhelm lefver eller åtminstone så länge som han ännu tager råd af ministåren Bismarck. —-A oa SE Det har icke sällan händt, att anmärkningar försports öfver det sätt, hvarpå vederbörande disponerat sådana medel, som med anledning af större olyckshändel