)lick på gängen al desamma. I Augusti månad 1863 synes saken först hafva uppförts på dagordningen och förhandlats dels under ett kort besök, som orefve Manderström gjorde i Köpenhamn i slutet af månaden, dels under mötet på Skodsborg mellan de begge skandinaviska monarkerna, då danska konseljpresidenten förelade ett utkast till en traktat i anledning af ?hvarje angrepp, som kan blifva en följd af den mellan Danmark och det tyska förbundet befintliga striden?. Den 2 Oktober får grefve Manderström officiel underrättelse om den projekterade Novemberförfattningen; han hyser stora betänkligheter vid densammas framläggande under denna lj tidpunkt, men utfärdar dock den 5 i samma månad den bekanta förklaringen, som vi anfört i nästföregående artikel, derom att Danmark med säkerhet kan räkna på aktivt bistånd af mer än en makt? o. 8. v., och delgifver än vidare den 19 i samma månad den svensk-norska gesandten i Köpenhamn att så snart våra former tillåta det, skall fullmakt och instruktion blifva honom tillsänd?. Den 27 samma månad framlägger han slutligen i sammansatt svenskt-norskt statsråd sitt förslag till en allianstraktat, i hvilket han med omsorg knyter löftet om hjelp till den bestämda situationen. ?För den händelsen att krig mellan Danmark och det tyska förbundet skulle uppstå af någon i traktaten icke förutsedd anledning, förbehåller sig den svensk-norska regeringen, utan att hindras af den omhandlade traktaten, frihet att fatta sitt beslut om den politik som den i sädant tillfälle kan komma att följa.? Den i traktaten förutsedda anledningen är ?H. M:t konungens af Danmark vägran, att, såsom det tyska förbundet fordrar, tillbakakalla patentet af den 30 Mars?. Här är den väsentliga punkt, på hvilken grefve M:s defensorer ha hållit sig, i det de ha påpekat att allianstraktaten härigenom var knuten till patentet den 30 Mors, och således mätte falla med dettas utbyte mot Novemberförfattningen. Utan tvifvel ganska sannt — såvida det här gällde ett besinningslöst afgifvet löfte, som man måste tillse att drilla sig ifrån medelst juridiska spetsfundigheter ; då kunde måhända en sådan bevisföring ha någon giltighet; men icke när det gällde allvarlig politik och när man lägger märke till att Novemberförfattningens framläggande då redan hade varit grefve M. bekant i mer än tre veckor, och han alltså måste vara på det rena med att den skulle ingå som en faktor i situationen, när fråga blef om att utföra traktaten. Men saken är den, att i det lilla på illusorisk effekt beräknade skådespel, som här uppfördes, ankom det icke så mycket på motiveringens sammanhållning. Först under den förutsättning, att traktatens tendens i det väsentliga icke var praktisk, blir det förklarligt huru en så öfvad diplomat kunde inlåta sig på vilkor, som han måste veta skulle i den närmaste framtiden blifva förändrade. Vid en med fullt allvar drifven underhandling, skulle en sådan tanklöshet — för att icke begagna ett strängare uttryck — varit obegriplig. Men från den ståndpunkt, från hvilken man efter vårt förmenande rättast bör se saken, låter det hela med lätthet förklara sig. Med detsamma Novemberförfattvingens antagande stär för dörren — under den 16 November — fortfar hr grefven att förtröstansfullt skrifva till Köpenhamn: ?I går har jag mottagit norska statsutlåtandet i anledning al allianstraktaten. Underhandlingarne i denna sak skola följa sin naturliga väg och från vär sida skall ialla händelser icke göras någon förändring dans nos dispositions et dans nos intentions.? Den 2 Dec. upptäckes emellertid att situationen har blifvit en helt annan. När man, såsom nu är tillfället, vill angripa sjelfva den princip som tjenar till grundlag för Londontraktaten? — (horrenda refero!) så äro vi utan tvifvel förpligtade att upprätthålla den; men vi äro det på samma sätt, som de andra makterna, och vi kunna icke skilja oss ifrån dem och skapa oss en isolerad ställning genom att gripa i förväg ieke blott händel-. gerna utan också de beslut, som dessa taga.? I: Här är alltså ett nytt tema anslaget, och öfver det varieras under kriget, intills, efter olika löpningar och drillar, tinalen kommer den 8 Juli 1864 sålunda: ?Den k. svenska och norska regeringen anser sig icke böra afvika från den bana hon har betecknat, att icke taga någon aktiv del i kriget utan en allians med de vestliga stormakterna, eller i det minsta med en af dessa.? Här slutas öfversigten af grefve Manderderströms diplomatiska författareskap. Under det att vi visserligen af hjertat önska, att han ännu i många år måtte få fortsätta detsamma, och kanske med tiden lemna oss nya materialier till fortsättandet af den nu började litterär-historiska skizzen, vilja vi ej heller fördölja vår önskan, att detta diplomatiska författareskap med sin öfvervägande estetiska och konsimessiga karakter, måtte blifva af mindre inflytande på afgörandet af de förenade rikenas politiska öde. Ty det är en farlig sak, när det estetiska el-mentet erhåller för stor betydelse i det praktiska lilvets allvar. Det hela utsättes då lätt för att blitva en konstnärslek, utan känsla för ansvaret, och utan sannt estetiskt värde. Men de allvarliga händelser som under de sista åren gått så nära förbi 0ss, som måhända i en icke så aflägsen framtid åter skola träda oss till mötes med anspråk på deltagande, skola äfven hos folket sjelf väcka ett lifligare intresse — och det torde måhända icke vara alltför sangviniskt att hoppas att den tid icke är så atlägsen, då folkets representanter med kraft omhändertaga de nya partier och intressen som de skandinaviska folken nära i förhållande till dstora politiska spörjsmålen, vch då endast anlita utrikesministern som folkets diI plomatiske målsman. Då skall utrikespolitiken icke mer utsättas för osäkerhet och de faror som alltid hota den, så länge densamma drifves såsom en individuel konst, men befästas som ett allvarligt arbete och derigenom betrygga landets öde i det att den lägges i folkets egna fasta och trogna händer. Telesrasfindarrjilteiser. RS OR: un: MH