IEI MvDe MVA MAAS OUPAIIMATMAR OBMMEpP IM ar dem icke längre, och för såvidt de ännu b innas på marknaden, så är det emedan de d män, som äro uppfostrade uteslutande till d färdighet att tillverka dem, måste ha någon ? sysselsättning, och derför tillåtas fortsätta f en så oskyldig privatförnöjelse, som icke? san göra synnerlig skada, om den än icke i medför någon reel nytta. Att denna stora? bankrutt redan är bekant för allmänheten, h har dock svårligen helt och hållet kunnat I undgå vederbörande högtstående författare, och vi se dem derför äfven, för att ännu !S en stund hålla sina papper uppe i konstlad 1 kurs, utkasta dem på marknaden i ett öfl verflöd genom hvilket de hoppas kunna l! imponera både på sig sjelfva och på andra ! samt derjemte upprätthålla tron på dessa l!l pappers betydelse. erför blir det ett allmänt kännemärke ! på den nyare diplomatiska litteraturen, att den framkommer i sådana massor och med l: en sådan ytlighet i uttalanden till alla sidor, att stora vanskligheter möta, om man ! vill utröna densammas egentliga halt och ! betydelse. Vi säga: egentlig halt, men :! derom kan, enligt hvad vi antydt, strängt ! taget, icke bli fråga. Man bör derför sna-! rare säga: den halt, som vederbörande för-! fattare i sina tillitsfullaste ögonblick har trott att den innehållit; ty att han skulle ! vara kommen till den upphöjda punkt afl! gjelferkännande, alt han till sist insåg denna : litteraturs haltlöshet, skulle vara att fordra för mycket af en stoftets son — under det : man icke heller å andra sidan helt och hållet vågar tillskrifva anlaget till illusion ettl: sådant omfång, att han någonsin fullt och fast skulle ha närt den saliga öfvertygelsen! att publikum och hans kolleger utan vidare togo alltsammans för klingande mynt. Sällsynt är det, att en statsman med så mycken tillitsfullhet låter oss leka åskådare, blicka bakom de diplomatiska kulisserna och erlara det värde han i realiteten sjelf tillerkänner sitt författareskap, som grefve Manderströn en gång i ett obevakadt ögonblick har fjort. vi känna här ovilkorligen ett behof att uttala vär tacksamhet för den tillit, hvarmed herr grefven i denna punkt har öppnat sitt hjertas lönnkammare; hans ord bära här prägeln af en personlig naivitt, som annars öfverallt träder tillbaka för den officielle notförfattarens påpasslighet. I en depesch af den 2 December 1863 till den svensk-norska gesandten i Köpenhamn omtalar hr grefven det misslyckade alliansprojektet och attdet närvarande ögonblicket — d. v. 8. det ögonblick, då alliansen börjar bli trängande — icke kan anses gynsamt för en alliansafslutning. ?Jag vill härmed icke säga?, fortsätter han, att vi alldeles uppgifva tanken på att afsluta en sådan traktat, såvida förhållandena och de ömsesidiga intressena längre fram skulle uppfordra dertill. Jag måste säga, att jag tänker att det buller, som har uppstått i anledning af de underhandlingar (det prat, som 0. 8. v. le bruit qui gest fait autour des någociations 0. 8. V.), som egt rum i anledning af denna öfverenskommelse (konventionen, allianstraktaten) — icke helt och hållet har varit utan nytta för Danmark, i det att frågan derigenom har bringats på dagordningen (en donnant VFveil sur cette question), och enär detta buller, om jag så kan uttrycka mig, har ringt upp för Europas öron. Afven tilltror jag mig fånna säga, att det icke vore klokt förklara underhandlingarne afbrutna. För vår del önska vi det icke, och vi föreställa oss att icke heller Danmark önskar det.? Öfversatt i ett fattligare språk, skulle det ofvan anförda erhålla följande lydelse: På någon allianstraktat kunna vi ej nu ingå, då det visar sig att den kan föra oss in i ett krig, som kostar blod, penningar — och mod ; men deremot är det bäst att vi fortsätta att underhandla med er, så att folk tår något att prata om; låtom oss klämta dugtigt, så att man kan höra att elden är lös i huset, och ha vi först på detta sätt tutat ihop en del åskådare, så torde väl ibland dem finnas en eller annan, som lägger hand vid att rädda det brinnande huset. Emellertid skola i fortfarande klämta. ?Låtom oss hålla frågan öppen? — så slutar den intressanta expektorationen — den skall sednare återkomma, och om händelserna göra det nödvändigt, och tillstädja det, skola vi icke aflägga någon räkenskap för det tillstånd, hvari underhandlingarne befinna sig, och hoppas att en ordning, som måste komma till stånd genom de europeiska stormakternas mellankomst, skall göra det fullkomligt öfverflödigt att gripa till vapen.? Det är i sanning vida mer än man kunnat vänta, att finna ett så redligt erkännande af, att meningen med alla de utfärdade depescherna, förslag till allianstraktat, upplysningarne från den norska regeringen 0. e. v. alldeles icke varit att förbereda sig sjelf, och Danmark på den andra sidan, fill att inträda i en ny faktisk, reel politisk situation, ett ömsesidigt försvarsförbund med de deraf följande fordringarne på materiella ansträngningar och uppoffringar — alt saken alltså icke har varit ledd med en prak tendens till handling, utan fastme.a varit anlagd på en fantastisk effekt, som skulle göra intryck på stormakternas resp. utrikesministrar, och som tillika måhända -— hvad grefve Manderström dock icke i dessa depescher funnit anledning att med samma öppenhet erkänna -— var beräknad på att hypnotisera den starka opinionen i de förenade rikena, hvilken fordrade handling antingen i den ena eller andra riktningen, och att man icke skulle först tenom stora ord och derefter med liten handling ohjelpligt undergräfva den smula respekt, som Europa ännu kunde nära för den skandiuaviska halföns tvenne folk. En åtgärd, på hvilken man satt in hela sitt intresse, all sin handlingskraft — en åtgärd som afeer att.gå förut och öfvertaga ett ansvar, den kastar icke ep man med mod och med känsla af uppgiftens storhet så lätt öfverbord, äfven om vanskligheterna hota att spärra hans väg. Men hvad intresse kan man väl fordra för en handling, hvilken, så som det projekterade skandjina