cen så ofta a bane bragta planen denna fng måhända vara större an tillförene. et står icke heller för ögonblicket någon sådan ?fråga? på dagorduingen inom vår verldsdel, att nägon al de stora makterna deraf kan taga sig anledning att afhålla sig från songressen. Ryssland behötver icke nu längre fiona sig Besväradt af nägra försök till inblandning i sina strider med det arma Polen. Europa förhöll sig lugnt och stilla medan Ryssland fullföljde sina sträfvanden att göra till verklighet sitt påstående, att den polska frågan är en inre? fråga, hvilket den väl numera blifvit sedan Polens inkorporation blifvit så godt som tullständigt genomförd och det blödande folket afvåpnadt. Preussen har, lika ostördt, sått utföra sin röfvarebragd mot Daumark, och kan icke hafva något mot att det fullbordade faktum får sanktionen af nya europeiska fördrag. Sedan masken ändtligen blifvit fullständigt afkastad och Pieussen numera, på sina kronjuristers auktoritet, kort och godt åberopar eröfringens rätt till stöd för sin besittning af de röfvade provinserna, behöfva herrar diplomater icke befara att längre utträkas af den evinnerliga danska frågan. Uppgörelsen med Österrike, om hvilken de bäda stallbröderna ätminstone gilvit sig sken af att vara i tvist ivbördes, lära de väl göra anspråk på at fortfarande få behundl såsom en dem allena rörande angelägenhet, och Österrike synes för ölrigt icke för närvarande, hvarken med afseende på ställningen till Lulien eller förhållandet mellan detta rikes egna provinser, böra hysa några betänkligheter vid att seltsga i en kongress, der det svårligen lärer på allvar komma i fråga att rubba status quo och der såduna ömtåliga ämnen, som den venetianska frågan, väl knappast torde komma att ens munämnas. Italien står ännu alltjemt i alltför nära förhållande till beskyddaren i Paris för att en vägran från dess sida kunde vara att befara då det gäller en inbjudning från Napoleon II. Bland makterna af andra ordningen hade flera, såsom till exempel vår egen regering, samtyckt att deltaga redan i den först föreslagna kongressen (vi ha tili och med en enkom för ändamålet kreerad serafimerriddare) och det är icke anledning antaga, att de skola undandraga sig denna gäng, ifall stormakterna blitva ense om saken. Återstår dock att se hvad ställning England denna gång intager till frågan. Så som man erinrar sig, strandade det första Kongressförslaget förnämligast på Englands vägran att antaga inbjudningen. Under alla de förvecklingar, som sedandess inträffat i Europa, har dock franska kabinet tet så ofta och så skickligt förehållit engelska regeripgen denna dess vägran och anspelat på de utvägar till förvecklingarnes törebyggande, som det afböjda kongressförslaget kunnat erbjuda, och engelska regeringen har äfven inom eget land fåt appbära så mänga förebråelser för sitt haudlingssätt i nämnda fall, att det nästan kan tagas för gifvet a:t en ny vägran från detta hå:l icke är att väna under nu förhandenvarande förhållanden. Men om koovgressen skulle komma till stånd, hvad kunde väl väntas blifva det sannolika resultatet af densamma. Visser ligen stär nationalitetsprincipen inskritven a det napoleonska pr-grammet, men man an taga för afgjordt, att på en kongress, vil hvilken ryska czaren skyvdar att samtycka, och der det är fråga om att få se U gerns, Venetiens, Galiziens, Posens och Slesvigs beheirskare äfvenledes represente rade, är det föga trolig: att nationaliteternas rättigheter komma på tal. Att en inbjudning af Napoleon II, till hvilken Alexander Il är den förste att räcka handen, skulle föranleda en församling, från hvilken nägonting för tolkfriheten båtande kunde vara att iörvänia, är äfven temligen otänkbart, åtminstone så vida man tänker på kongressens direkta och verkligen åsyftade resultater. Antagligen blir en af dess hufvuduppgifter, att ipprotokollera den nuvarande för delningen af Europas länder och folk mellan de särskilda furstehusen samt att gifva denna fördelning helgden af en allmän traktat. För folken är detta en skäligen likgiltig sak, då man vet att händelserna så ofta och så lätt slita sönder såväl dessa allmänna traktakter, som de mellan särskilda stater fslutna. Vigtigare för folken vore deremot i fall förslaget om en allmännare afväpning verkligen kunde leda till något resultat. Sjeltva beslutet härom skulle sannolikt komma att betraktas såsom en garanti för ett längre fredslugn och gifva en den kraftigaste impuls åt spekulationen och företagsamheten i alla riktviogar. De besparinzar, som bletve en följd af armåernas reduktion, de arbetskratter som derigenom lediggjordes för produktiva ändamål, skulle i hög grad befrämja välmåga och materiel utveckling i vär verldsdel. Tyvärr är det dock icke myecket att lita på upprigtigheten i dylika be. slut och på ärligheten i deras verkställande. utan är det .anska sannolikt, att hvad som härom än beslutas, kommer det ömsesidiga misstroendet makterna emellan nos att fortfarande tvinga dem att till det yttersta anstränga folkens krafter för att hälla stora armåer på benen, och despoternas farhågor för egna uudersåter lära icke heller göra dem villiga att försvaga den soldatesk, som utgör det förnämsta, vanligen det enda stödet för deras truner. Tjenstledighet.. under lidne Juni