lIngen kan lefva ett sorgligare lif än jag Dessa herrar och damer tala aldrig om an nat än blod och död. Jag vet väl att uni I tarierna äro våra fiender, men hvarför skall man oupphörligt upprepa det, mer dessa förbannelser, som så plåga mig oc! med ett uttryck af hat, som jag ej tror på ty de äro allesammans utan hjerta och kän slor. Hvarföre skall man komma hit oc pina mig dermed och hindra mina vänne och jemnåriga att helsa på mig?? ?Det är sannt, setorita?, sade Daniel mer den naturligaste ton i verlden. YDet ä sannt; vi burde kunna omgifva er med nå gra jemnäriga vänninor, hvilkas tillgifven het kunde komma er att glömma den oro liga tid hvari vi lefva.? O, hvad jag då skulle vara lycklig? ?Jog känner ett fruntimmer, sefiorita hvars lynne och karakter öfverensstämme: med er; hon skulle förstå er och älska er. Tror ni det?? Ja, ty från första ögonblicket hon såg er, kände hon sig dragen till er, och inger dag går förbi utan att hon gör mig frågor om er.? Oh! och hvem är det?? En qvinna ännu olyckligare än ni.? ?Nej, det finnes ingea i verlden olyckligare än jag?, svarade Manuella med en suck och en fuktig glans i ögat. Er för. alar man åtminstone icke.? Förtalar man icke mig!? utropade Manuella och såg upp med ögonen som nu blixtr.de af harm. Det är det enda jag ej kan förlåta min fars fiender: de hafvsönderslitit mitt rykte for att tillfredssällsin politiska hämdlystoad. Och hvilket förtel Siore Gu!!? sade Manuelia oci be öckte sina ögoa med handen. Samtalet vr ou eå allmävt och KHfligtatt ingen hemärkte det som fördes mellan Mxn. ella och Dan el. Dofiia Maria Josefa och Mario kastade dock stundom epejande blickar på dem. ?Tiden skall komma detta förtal att dö bort, min väninga?, sade Daniel med ett så