pertius, på sätt och vis på lanuet, emedan id det stötte intill Msecenas otantliga träd-!m årdar, men hans käraste vistelseort var ikväl i Neapel, ehuru icke inne i sjelfva staden, utan straxt invid den honom af folksägnen tilldelade grafven i Posilippo och midt emot den hafsvik, som den nedgående solen smyckar med så präktiga färger. Äfven Terentius, hvars kall såsom komisk författare tyckes hafva bort bestämma honom för att slå sig ned bland det talrikastet folkhvimlet, kan med skäl antagas hafva, lu då han icke vistades på sina gynnares vil-le lor, tillbragt sin mesta tid på sitt eget lilla 8 landtställe vid Appiska vägen, till dess han? drog till Grekland, hvarifrån han aldrig !y återvände, enär han enligt en berättelse dog i i Arkadiens bergiga enslighet. Hvarje vetenskapligt bildad man, ja, nästan hvarje skolgosse, har lärt sig utantill de verser, i hvilka Catullus gifver luft åt sin häntyckning vid sin återkomst till sitt hem på denr Sirmiska halfön. Och mången man, som ljk aldrig läst sin Catullus, har uppgilvit samma glädjerop, då han efter långa vandringar eller en längre frånvaro återsett sin Jandtliga tröskel. Ty ?hvad är väl ljufvare än att frigöra oss från våra sorger — då själen aflägger sin börda, och vi efter våra arbeten långt borta komma tillbaka till vår egen Lärd och hvila oss på det läger efter hvilket vi längtat? Hvem uppmanar icke då det dyrbara taket att helsa en välkommen, som om det vore en lefvande varelse, och upprepar icke då den underbara raden: Ridete quidquid est Domi cachinnorum Ciceros kärlek till landet behöfver icke något bevis; med hans verksamma lif för1 binda vi alltjemt hans lugna Tusculum.l. Plinius den yngre meddelar oss en beskrifning, som isynnerhet är känd af arkitektoj niska konstdomare, af en rik statsmans till-; ÅL ; er OPM rå — Rn flyktsort undan Roms rök, endast sjutton engelska mil utom ståden, så att vi?, säger Plinius till sin vän, ?då vi slutat dagens bestyr, kunna bege oss ut vid solens l nedgång, en resa, som han kallar utom-l ordentligt kort, då den gjordes till häst, hvaremot den var tråkigare i vagn, emedan vägen var sandad. Den, som eiter dagens bestyr kunde rida sjutton mil för att komma till ett bus ute på landet, måste sannerligen hafva satt högt värde på landtlifvet, och jag tviflar på att synnerligt många enelska statsmän eller advokater skulle vara fika flinka att offra åt de landtliga gudomligheterna. Men huru kärleksfullt beskrifver icke Plinius huset med dess rum, hvarifrån man hade den skönaste utsigt; den af violer doftande terrassen utanför galleriet; galleriet sjelft, som är anbragt så, att bygg: naden på förmiddagen utbreder sin skugga öfver terrassen, och vid ändan af galleriet den lilla trädgårdshyddan, som han kollar sin egen, sin käresta, och med utsigt, från ena sidan åt terrassen, från den andra åt hafvet, och slutligen hans sofkammare, hvarifrån hvarje buller omsorgsfullt är utestängdt. Inga röster af pladdrande tjenstfolk, intet bulIer af rytande vågor tränga in i det rum, der han, såsom han på ett annat ställe berättar oss, icke blott sofver, utan tänker. Der?, utbrister han i det förtjusande brefvet till Minutius Fundinus, 1 hvilket han talar om stadens småaktiga sladder, hvilket så länge man är i staden förefaller en så klokt och förståndigt, men om hvilket man, då man kommit ut på landet, säger: ?Huru många dagar har jag icke förspillt på lappri!? — der?, utbrister han, der i mitt Laurentium, hör jag intet, som jag ångrar att bafva hört, säger jag intet, som jag ångrar att hafva sagt; der gäckar mig intet hopp, der oroar miz ingen fruktan. Välkommet, du renhetens och dygdens lif!? Vi veta äfven att besittningen af ett landtligt hem var ett mål för Atheniensarens passionerade längtan. Ända till Peloponesiska kriget vistades de flesta Atheniensiska krigama å landet med sina familjer, och då e vid detta krigsutbrott nödsakades att draga sig inom stadens murar, sörjde en hvar, som om han genom att lemna sitt landtliga hem hade lemnat sitt eget borgerliga samhälle, sin egentliga stad bakom sig. Sjelfva det trotsiga folket? iramställes af Åristophanes ungelär såsom våra gammeldags karikatyrer tramställa John Bull — såsom en slug och knotande landtman, som tänker på huru vida omröstningar möjligen kunna skada hans skörd. Det torde derför icke vara lör djerft att antaga, att Sophocles hade en älsklingsboning på sin födeisebygd, Kolonos kalkaktiga mark och mången återkommande vår lyssnade till Näktergalarne, som hade sin boning i den mörka murgrönan, och helsade narcissen, mäktiza gudinnors urgamla krosa, välkommen, då han sprack ut i blom under himmelens dagg; eller att den melankoliske och förorättade Euripides kan hafva samlat sina trösterika böcker (han var en ifr:g boksamlare) i någon utom staden liggande boning på stränderna af den Kephisos, vid hvilken han stannar i sitt mörkaste sorgespels brusande ström för att besjunga dess svala luft och dess doftande rOsOr. Stadslynnet är i allmänhet oroligt, framåtsträfvande, stridslystet; landtlynnet lugnt, fredligt och utan ärelystnad. Men stadslynnet har den fördelen fram. för landtlynnet, att en menniska kan af sit! eget fria val bosätta sig i staden, och lik väl hafva den lifligaste njutning af landet. då han besöker det för att förströ sig, hvar emot den, som af sitt eget fria val bosätte: sig på landet, der uppställer sina husguda och formar sina dagliga tankar i öfverens. stämmelse med det lefnadssätt, han der valt vanligen känner ett verkligt obehag och er plåga, då han någon gång som en bort ommen främling faller ned på stadens sten gator Han kan icke lätt härda sin själ til et ifriga sträfvande efter små syften son utgör Londonbons verksamhet. Han hyse intet intresse för sqvallret om personer son han icke känner; ätven vädret utöfvar ick samma intryck på honom so:n på den son icke har någon skörd att tänka på. Di stadsbon säger: Hvilket herriigt väder! skakar han dystert på hufvudet och mumlar Vi äro i största behof af regn.?