än medeltalet af dem som icke kunna lefva uto.: städerna. Han måste, ifall Kants teori om det estetiska är lika sann som den är vacker, ega den medfödda moraliska känsla, som parar sig med den omedelbara, oreflekterade och afsigtslösa sympatien för naturen. ?Den, säger den store filosofen, ?som i sin ensamhet (utan någun tanke eller afsigt att meddela andra hvad han observerar) betraktar en vild blommas, en fågels, en insekts skönhet för att beundra och älska den; som skulle sörja öfver att icke finna ett sådant föremål i naturen, oafsedt hvarje fördel han kunde hafva af detsamma, ja, äfven om det skulle vålla honom förlust eller skada, han är det som vid naturen fäster ett omedelbart och intellektuelt intresse. — Den fördel som naturens skönhet har framför konstens uti att sålunda framkalla ett omedelbart intresse, öfverensstämmer med det luttrade och kraftiga förståndet hos alla dem som hafva odlat sin moraliska känsla. Då en menniska, som eger tillräcklig smak att kunna med noggrannhet och fin uppfattning bedöma den sköna konstens alster, utan saknad lemnar den sal, der de skönheter lysa, hvilka tillfredsställa fåfängan och åtrån ef.er sällskapliga förströelser, och uppsöker naturens skönhet för att deruti finna sin glädje, så förutsätta vi hos en sådan menniska en själens skönhet, som vi icke tillägga kännaren derför att han hyser d.ltagande för konstens alster.? Jtan att närmare utveckla dessa satser, hvilka endast äro en lös och otillfredsställande omskrifniog af originalet, torde jag möjligen kunna anföra några mindre djupginniga skäl till försvar för det påståendet, att den, som föredrager landet, måhända är bättre än medeltalet af dem som föredraga staden. Det är klart att han måste ega en god del af den negativa godhet, som består I brist på ondt. Han kan icke gerna vara en utsväfvande vällusting, en ärelysten ränkemidare eller söka sin njutning uti tillfredsställandet af en lumpen fåfänga. Hans källor till glädje och njutning måste i allmänhet vara rena. Han måste ega det sinnets oberoende, som kan stå fast utan att stödja sig på andra menniskors åsigter. Hans samvete är icke i behof af starka retelser för alt förjaga aggande minnen. Jag talar naturligtvis om dem som ärligt och uppriktigt älska landet, icke om dem som fly dit utan kärlek, likaso.n den fridlöse, som flyr in i ett tempel, icke för att tillbedja vid dess altar, utan för att dölja sig i dess fristad. Fåglar sjunga förgäfves för den sårade fåfängans öron, blommor blomstra förgäfves för deras ögon. Den, som vill lära känna ensamhetens frid, måste taga hela sitt öde med sig i ensamheten, livasom Ceesarerna flyttade lyckans bildstod in i det gemak de hade valt till sitt sofrum. Bilden af den förste lord Holland, som förtär sitt stolta hjerta på Kingsgates slätter, är högst olika mot den ädlare statsmannen Plinius, som fröjdar sig ölver sin befrielse från prakt och makt och med vetenskapsmannens äkta förtjusning utbrister: 7?O mare, 0 littus, verum secretumque museion, quam multa dictatis, quam multa invenitis ! Hvilken den vuxna menaiskans olika smak för staden eller landet än må vara, så behöfver åtminstone ett faktum icke något bevis, och det är, att alla barn föredraga lan det. Fråga hvarje skolgosse, tilldess han blifvit femton år, hvar han helst vill tillbringa sina ferier, och icke en bland femhundra skall svara: I staden?, om man lemnar honom valet af gröna fält och rinnande vatten. Det är derför en grundad förutsättning, att det ännu måste finnas något af barnet i de mäns och qvinnors sinne, hvilka landet tjusar i det mognare såväl som i det gryende lifvet. Hvad isynnerhet qvinnorna angår, så tillstår jag att jag tycker bäst om dem som föredraga fält framför gator. I hufvudstäderna hafva de icke arbetsamma mäns storurtade sysselsättningar och kunna, om de äro mer än vanligt bildade och intelligema, i bästa fall endast utbyta de tankens och kunskapens småmynt, som användas i samtal. Men om det finnes någonting, hvaruti iutelligensen kan synas den intelligente vara simpel munvighet eller tom ytlighet, är det i de qvicka hufvudenas konversation i hufvudstädernas salonger. Den sämsta delen af en utmärkt mans samtal är i nio fall aftio det i hvilket han vill visa sig qvick och snillrik. (Forts. följer.)