men fick åter ett nekande svar, emedan man till dessa platser hade så många ?veltjente Underofticerer?. Hr Anker begärde nu förlängning af sin permission såsom officer i Bornholms milis, för att under tiden i Köpenhamn söka sig någon privat verksamhet, då han omöjligen kunde lefva af sitt gage som löjtnant i det bornholmska artilleriet. Äfven denna ansökning afslogs, och hr Anker beordrades att ofördröjligen begifva sig till Bornholm, — der han ej hade det alira ringaste att beställa. Derpå följde afskedsansökan, och den beviljades På sätt, vi redan nämnt. Men detta är ej allt. Skådespelaren Wiehe egatte sig för någon tid sedan i spetsen för ett företag, som afsåg att bereda den högt förtjente mannen ett tillfälligt understöd. Man ernade gifva en dramatisk soir å kungliga teatern, hvartill hr Wiehe för sig och en del andra konstnärer fick tillåtelse af teaterchefen. En vacker prolog var redan skrifven, och man motsåg med nöje ett tillfälle att praktiskt visa, huru man uppskattade det hjeltemod, som i ett på fladjonde händelser fattigt krig förde Danmarks namn ut öfver verlden. Men då mottog hr Wiehe plötsligen en ministeriel skrifvelse, som förbjuder honom — och naturligtvis på samma gång alla öfriga ledamöter af kongl. teaterns personal — att befatta sig med denna sak. Det berättas, att fältmarskalk Gablenz i ett ecenhändigt bref erbjudit hr Anker anställning i österrikisk tjenst, och ett dylikt anbud lärer äfven ha kommit från Preussen. Man kunde ej förundra sig, anmärker Dagbladet, om löjtnant Anker verkligen begagnade sig af sina fienders erkännande af hans förtjenster såsom tapper soldat. kan ng Riksdagsmannavalen. Presteståndet.