den allra bästa vilja i verlden genom några penndrag reduceras till plan mark, utan stå der domminerande än i dag precist så som de varit der i Gud vet huru många årtusenden; hr D. änner icke, att ända till 600 lästers fartyg lastat i Gäddvikssund d.v. s. det sund, utefter hvilket Gäddvikshed sträcker sig samt att Lule hamn öfverallt i medeltal mäter 30 fots vatten istället för de 15 fot, hr D. åberopar skola finnas i Pite elf. Då Lule elf erbjuder den bästa försvarslinien, tyckas icke några militäriska insigter vara behöfliga för att finna riktigheten af att styrkan också är koncentrerad vid en sådan försvarslinie. Hr D:s åttonde misstag: att 2:ne ångbåtar skulle behöfvas för trupptransporten till Gäddvikshed, men deremot blott 1 till Pitholmshed; faktum: hela den norra styrkan transporteras näturligtvis lättare till Lule än det 7 mil söderom belägna Pite, hvarigenom äfven flera marschdagar inbesparas, hvaremot om lägret finnes på Gäddvikshed, endast för Pite afdelning en enda marschdag tillkommer. Hr D:s nionde misstag: att det föreslagna förrädshuset å Gäddvikshed är 2 å 300 år gammalt och måste anses odugligt till förrådens förvarande; fakum.: huset långt ifrån så gammalt (vi beht blott erinra oss vid hvilken tid kronomagasiner började byggas), och i godt stånd; det kan vid omflyttning ändamålsenligt inredas och är så stort, att det skulle beqvämligen kunna inrymma ett par sådana förrådshus, hvilka auditören och regementskommissarien Dahl eger på Näsby och Pitholms lägerplatser och förhyras af kronan, och hvilka i flera afseenden äro mycket anspråkslösa. Hr D:s tionde misstag: att kronan skulle för everldliga tider förbundit sig avt hålla lägret å Pitholmshed; faktum: uti det åberopade kontraktet finnes ingen sådan bestämmelse, och det torde få anses väl mycket begärdt, att kronan allt framgent skall uppoffra 1800 rdr och länet 3100 dagsverken årligen blott för besparandet af det lilla omaket med flyttningen till en beqväm, sund och ändamålsenlig mötesplats. Innan vi gå att omnämna hr D:s sista misstag — nemligen som vi anse värdt granskning och vederläggning — anse vi oss med ett par ord böra vidröra det af Norrbottens läns sista landsting fattade beslut om fördelningen å kommunerna af de kostnader, som genom lägrets flyttning kunde uppkomma. Med afseende på den fördel Pite socken under långliga tider haft framför länets öfriga kommuner uti närheten till lägerplatsen, och derå att Pite efter flyttningen 4 skulle få flere utan hellre färre marschdagar till mötesplatsen än åtskilliga andra af länets kommuner, ansåg visserligen en del af landstingsledamöterna, att Pite borde deltaga i kostnaderna i likhet med öfriga kommuner, men då ombuden från Pite framhöllo den förlust, som genom flyttningen skulle drabba detsamma, så blef landstingets beslut, att Pite endast med :delar mot andra kommuner skulle deltaga i erforderliga utgifter för flyttningen och att de kommuner, som fingo största nytta af flyttningen skulle, enligt medgifvande, bestrida återstående fjerdedelen, förutom hvad de i öfrigt frivilligt sig åtagit. En sädan moderation, Jandskommuner emellan, är visserligen icke gehom författningen föreskrifven, emedan landsbygd deri betraktas så att den ena kommunen ej kan få undandraga sig deltaga i ett af landsting beslutadt företag, äfven om den ingen eller ringa nytta deraf har, men man ansåg si så tillvida böra gå piteboerna till mötes. etta oaktadt upphäfdes hela detta beslut af konungens befallningshafvande i länet, som utan are skäl ansåg det obilligt och orättvis att Pite med någon del deltoge i flyttningsko: naden. Det kan härvid vara en fråga 1 förbigående att påpeka, huruvida konungens befallningshafvande, enligt landstingsförfattningen, kan så alldeles sans facon upphäfva ett landstingsbeslut. Att både det ena och andra härutinnan åtminstone strider mot förflyttningens anda, i ögonen fallande. Förmodligen kommer älven nästa landsting att närmare skärskåda lagligheten af konungens befallningsh:s berörde ännu ej laga kraftvunna beslut. Blott ett återstår nu för oss att beröra, det är hr D:s sista misstag, —i denna fråga naturligtvis — nemligen att vi skulle hafva anfallit krigskollegivm för dess åtgärder; faktum: vi ha anfallit det rykte, som ville påbörda krigskollegium en åtgärd, som icke kunde lända ett högt embetsverk till heder?. Hvarifrån kom detta rykte? Upplys oss derom, hr D.! Till slut ett ord. Är det för hr D. obekant, att H. M:t konungen vid dess höga besök i länet å samma Pitholms lägerplats, hvais ändamålsenlighet vi ifrågasätta, till officerskåren yttrade: Jag beklagar herrarne att ha en sådan mötesplats. Vid betraktande af alla de skäl som anförts och sålunda kunna anföras för flyttningen och med alseende derpå att landstinget ansett frågan vara af sådan vigt för länet och det allmänna, att det till och med åtagit sig bestrida kostnaden för flyttningen äfven om kronan ej ville deri bidraga, borde man icke behöfva vara 1 tvifvel om frågans utgång. Så mycket mera öfverraskande kommer då den underrättelsen att chefen för Fältjägarekåren alstyrkt flyttningen. Hr Rehausen har knappt ett år uppehållit sig i länet och har således ännu icke kunnat inhemta noggrann kännedom om de lokala förhållandena. Man hade derföre haft skäl vänta, att han skulle göra något afseende på beslut, som fattats af länets landsting och af t irskilda konungens befallningshafvande samt på de önskningar, som uttalats af länets kommuner, af kårens officera re, hvaraf minst ?4 äro för flyttningen och af! manskapet sjelft. Men hr Rehausen synes icke hafva uppfattat frågan ur allmän synpunkt. Vi beklaga att så är och att han vill motverka en iråga, som, om den bifölls, skulle bereda länets på arbetskrafter fattiga invånare, en årlig be sparing at flere tusende dagsverken och kronar tusentals rår, och som äfven för hr Rehauser bort vara klar endast han tänkt derpå att Pite mötesplats ligger 1!(2 mil från södra men öfve 20 från norra länsgränsen och att således al flyttning närmare länets centrum måste vara för delaktig och af behofvet påkallad.