STOCEKHOLM den 5 Jull, Den Strindlundska protesten i representationsfrågan. Vi berättade nyligen, huru i Sollefteå i Södra Ångermanland, under presidium af den gamle konservative f. talmannen i bondeståndet Nils Strindlund, blifvit hållet ett antireformmöte, der de närvarande uttalat sig emot det kungliga förslaget och förenat sig om en af mötets ordförande undertecknad protest emot detsamma. Detta aktstycke har nu blifvit publiceradt i Wäktaren och skyndsamt återgifvet af Snällposten, och stor skada vore i sanning, om det ej erhölle så stor offentlighet som möjligt. Det utgör nemligen ett riktigt florilegium af alla de kraftskäl, hvarmed våra stockkonservativa i fordna och bättre dagar älskade att ge sin förbittring mot den nya tiden luft, och framställda i ett språk hvari det fullkomligaste oberoende af all logik går hand i hand med den ursprungligaste enfald. Der saknas hvarken riksspöket frihetstiden, ?då ständerna tillvällade sig en fasaväckande makt?, eller den förfärliga fara som hotar den kristna religionen och svenska kyrkan?, om presterna b:i nödsakade att uteslutande egna sig åt sitt egentliga kall. Der talas om huru riket 1809 räddades från undergång medelst vår nuvarande regeringsform och riksdagsordning?, som således naturligtvis förtjena ett bättre öde än det gudlösa menniskor nu tillämna dem; om huru de nya representanterna ej skulle göra något annat än dansa omkring penningens guldkalf, samt huru penningaristokratien är den sämsta af all slags aristokrati, — gissa på hvad grund k. läsare, jo, ?såsom mensklig7, hvaraf naturligtvis följer att bördsoch tjenstearistokratien, hvarom protesten också talar såsom motsatta den förra, i de protesterandes tankar äro gudomliga. I denna stil och anda fortgår det hela vägen igenom. Det är ett verkligt mästerstycke i abrakadabragenren. Också tvifla vi ej för ett ögonblick att den hedervärde f. talmannen vid författandet af detta opus haft en medarbetare, och hvilken gissning ligger då närmare till hands än att antaga att den från debatterna i de sednaste riksdagarnes prestestånd bekante kyrkoherden i Sollefteå Runsten, som en gång gjorde den famösa upptäckten att den republikanska statsformen är den herrskande i helvetet, men den patriarkaliskt monarkiska i himmelriket, vid dess uppsättande låvat en sakkunnig och välvillig band. Derom vittnar i synnerhet den i slutet frammanade skräckbilden af den kristna religionens undergång genom det kungliga förslagets antagande. Men vi vilja ej längre gå läsarens njutning i förväg, utan meddela härnedan in extenso det, såsom Snällposten riktigt uttrycker sig, ?ganska märkliga? aktstycket. Det lyder: Undertecknade bofaste män inom Sollefteå härad uti Södra Angermanland, som tagit närmare kännedom af det sedan sednaste riksdag hvilande nya representationsförslaget, hafva, efter föregångna enskilda sammanträden inom byalagen i Sollefteå, Resele och Lidens socknar, äfvensom några få i Multrå socken, slutligen den 26 Maj vid en allmän sammankomst i Sollefteå, dervid f. talmannen och ridd. N. Strindlund enhälligt valdes till ordförande, efter mogen öfverläggning om denna för konung och folk högvigtiga angelägenhet, allesammans (en enda undantagen) förenat sig i den äåsigt och underdåniga önskan, att förslaget, såsom innebärande alltför stora faror, icke må varda antaget. Med afseende på dess möjliga följder! för framtiden, har nemligen detta förslag kommit oss att tänka på den för folk och rike olycksdigra tiden före 1772, eller den s. k. frihetstiden, då rikets ständer tillväl-. lade sig en fasaväckande makt, som gjorde sig både konung och regering underdåniga, . och, antingen det ena eller andra partiet, de s. k. hattarnes eller mössornas parti var . det rådande, för vinnande af enskildt per-: sonliga fördelar, bragte riket i stor fara. , Och blef faran ej mindre, då derefter ko-, nungamakten, af ständerna oberoende, blef oinskränkt, och genom maktens missbruk , ändtligen förde riket på branten af en ho :, tande undergång, hvarifrån det likväl räd-, dades, näst Guds nåd, förmedelst nu gäl-, lande regeringsform och riksdagsordning, , hvilka sedandess under 56 år tjenat rikets ; invånare till skydd för allmän frihet och , allmänt välstånd i både palats och hyddor. , Det nya förslaget må visst hafva sina , fördelar, ibland annat deri, att den s. k.l sjelfskrifvenheten komme att upphöra, och l, väl bör upphöra, då dermed kärlek till ko-j nung och fädernesland icke alltid är före-4 nad. Men än mindre vore sådant att vänta , af de nya representanterna, enär dessa icke 1t skulle hafva något högre intresse än pen-t ningen, och gifvet är att af all aristokrati) vare sig bördseller tjenstearistokrati den t s. k. penningaristokratien är, såsom mensklig, minst förtjent att antegas, och vi för, vår del kunna ej finna, hvarföre penningen skulle böra hafva företräde framför ett för!y troende, grundadt på förstånd, insigter och 4 redbarhet. 8 Dessutom förekommer 0s3s det stadgandet n otjenligt att riksdagsmännen i första kam-ä maren skulle utan arvode tjenstgöra i hela lp I år, då dermed vore förknippad den fara, k alt inga andra kunde mottaga förtroendet, ö än några få, som vore boende uti ellernära q riksdagsorten, och som väl ganska litetl!ö skulle känna landets behof eller hafva andra än egna fördelar att förfäkta. Äfvenjy valen till den andra kammaren för trenne ; år och de föreslagna ärliga riksdagarne sy-f; nas oss förkastliga ibland annat med afse-e ende på de enorma kostnader, som dermed sj vore förenade, och den tillökning i rikets f, embetsmannapersonal, som deraf blefve en!h nödvändig följd. . lv