Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 24 Juni. I dag åtta dagar sedan hemförlofvades kamrarne utan krus med den vanliga straffpredikan, som anklagade dem för alla sju dödssynderna. Man förebrådde dem i trontalet, hvilket br von Bismarck uppläste i hvita salen på slottet inför herrehuset samt två medlemmar af representantkammaren, isynnerhet tre ting: att de förkastat den banklag, hvarigenom den preussiska banken skulle bemyndigas att grundlägga filialbanker i tyska, icke-preussiska städer; att de afslagit lånet för flottan samt icke efteråt godkänt krigskostnaderna. Junkertidningarne låta icke kommentarier till denna filippik saknas och förkunna oupphörligt ytterligare energiska åtgärder afregeringen. Refrainen är ständigt, att det ej kan förbli så, samt att det är ministerens pligt att göra slut på det parlamentariska oväsendet. Utom med vallagsförslaget, hvarom jag förut nämnt, umgås regeringen nu hufvudsakligen med tanken på att i Staatsanzeiger med nödiga modifikationer offentliggöra den gamla budgeten af år 1861, med hvilken han fortfar att regera. Med andra ord, man vill i någon form oktrojera budgeten. Virchow förklarade redan i representantkammarens sista plenum, att kammaren i detta fall icke mera skall diskutera budgeten, d. v. s. den framtida. Härom har förut vid sessionens början varit fråga, ty representanterna tröttna alltmer och mer på att låta sig af ministeren användas till statister i den konstitutionella tragi-komedien, men pluraliteten kunde då ännu icke taga sig mod till ett så energiskt steg. Man öfverlade äfven om att från representantkammarens tribun utså en helsosam agitation i landet. Men konfliktens ytterligare förskärpning skall sönderslita den änvu befintliga svaga tålamodstråden och mycket sannolikt komma det s. k. parlamentariska maskineriet att stanna. Under det att en alltmera förbittrad sinnesstämning griper omkring sig inom landet, hoppas junkerpartiet ännu alltjemt på att vinna hertigdömena och vill ej begripa, att ett sådant system, som det följer, kan genomdrifva allting annat utom en fredlig eröfring. Hr von Bismarck har nu ganska riktigt funnit utväg att låta ständerna gå upp i rök. Han väckte fråga om deras inkallande, blott för det han ville låta sin ifver i alseende å Kiels hamn falla i glömska. Hr von Scheel-Plessen föreställde honom då, att ständerna trots alla försigtighetsmått af preussiska regeringen utan tvifvel skulle proklamera hertig Fredrik. Då hoppades n inisterpresidenten Österrikes motstånd och öppnade en långvarig diplomatisk skriftvexling om sättet för sammankallandet. Men Österrike tog åtminstone skenbart Preussen på orden och gick in på allt. I sin förlägenhet fordrade Bismarck då, att hertig Fredrik skulle lemna landet under valet, för att ej förhindra den fria meningsyttringen. Han gjorde hertigens aflägsnande till vilkor för påbud om val och ständernas inkallande. Grefve Mensdorff rådde hertigen officielt och öppet alt frivilligt aflägsna sig, hvaremot hr von Schmerling och hr von Halbhuber i förtroende uppmanade honom att stanna qvar. Hr von Schmerling skref, att om hertigen aflägsnade sig, skulle han gå miste om alla frukterna af sin långa väntan och sin verksamhet. Preussen skulle lika väl förstå att draga vinst af hertigens afresa som förut af förbundstruppernas bortjagande. Tjenstemännen skulle vänja sig se upp till Preussen o. 8. v. Då beslöt man i Kiel att allt framgent intaga den hållning, som berlintidningen Kladderadatsch betecknar genom att låta hertigen se utgenom fönstret, och Preussen var slaget ur brädet. För någon tid sedan nämnde jag, att Frankrike i anledning af en sonderande fråga af grefve Goltz förklarat, att det i händelse af en konflikt mellan Preussen och Österrike skulle vara för tyska förbundet eller den stat, som representerade detta. Underrättelsen öfvergick sedermera äfven till de tyska tidningarne, och bestreds derpå såsom vanligt af de ministeriella bladen i Berlin. Men med denna dementi skall det förhålla sig på ett eget sätt. Man berättar nemligen, att hr von Bismarck visat grefve Goltz rapport för franska ambassadören och förklarat, att Drouyn de Lhuys yttrande måste göra ett oangenämt intryck å kabinettet i Berlin och på konungen. Hr enedetti framförde detta till Paris och lät förstå, att hans ställning i Berlin samt det franska inflytandet vid det preussiska hofvet derigenom kunde sättas på spel, hvaraf Ryssland genast skulle söka draga vinst. Härpå svarade hr Drouyn de Lhuys i en försigtigt affattad depesch, hvilken sökte på annat sätt tolka ofvannämnda yttrande. Häraf lugnades hr von Bismarck och stödde sig derpå, för att gifva dementi åt ryktena om Frankrike. Men inom diplomatien var det intrycket allmänt, att franska regeringen med det första yttrandet uttalat sin verkliga åsigt, emedan Frankrike icke kan vara likgiltigt för en förstoring af Preussen, hvaremot den sedermera gjorda utläggningen och försöket att lugna skett blott i den franska ambassadörens i Berlin intresse. Konungen reste den 21 dennes inkognito till Carlsbad. Om en sammankomst med kejsaren af Österrike är, till följd af den fortfarande stora spänningen mellan de båda hofven, ännu ingenting bestämdt. Mötet skall i alla händelser icke ha några politiaka fölldan