år 1850 har polisbetjeningen icke åtnjutit andel i böter. Genom kongl. brefvet den 9 Mars nämn. de år stadgades nemligen, att polisbetjeningen icke vidare skulle erhålla åklagareeller angif. vare-andel i böter, som på dess åtal eller angifvelse ådömdes, utan hafva dessa böter efter den tiden tillfallit polispersonalens pensionskassa, derifrån någon pension, enligt reglementets bestämmelse, ännu icke under flera år kommer att utgå till nu tjenstgörande personalen. en oppgilt att poliskammaien i vissa mål dömer till fängelse är icke heller riktig, äfven om med poliskammaren skulle förstås polisdomstolen. I de fall nemligen, cer lagen stadgar böter eller fängelse såsom straff, blir målet alltid förvist till allmän domstol, så framt brottet är af sådan beskaffenhet, att fängelsestraff anses derå böra följa. Efter denna belysning af de i Aftonbladets artikel anmärkta förhållanden, öfverlemnas åt den tänkande allmänheten att bedöma hvad afseende tidningens meddelanden förtjena Såsom läsaren finner, har insändaren till sitt hufvudargument gjort påståendet, att vi skulle vara i okunnighet om den förändrade organisation af polisväsendet, som inträdt med inrättavdet af polisdomstolen och tillsättningen af en polisintendent. Han misstager sig likväl i detta afseende. Vikänna ganska väl denna förändring i organisationen ; men vi beklaga att vi tillsvidare äro i okunnighet om att densamma medfört den förändring i anda och i häfdvunnen praxis, eller hvad vi kallat slentrian?, som dermed åsyftats. Till en del härrörer denna okunnighet deraf, att Stockholms polis numera är en hemlig institution, om hvars förhandlingar det är ytterst svårt, till en del omöjligt, att erhålla kännedom. Insändaren åberopar med mycket eftertryck, att polisdomstolens förhandlingar hållas ?för öppna dörrar?. Detta är såtillvida sannt, att i denna domstols sessionssal blifvit anbragt en liten kätte, rymmande på sin höjd ett dussin eller ett tjog personer, om de stå mycket tätt packade, eller, rättare sagdt, om de formligen ligga på ryggen på hvar andra; men detta utrymme upptages gemen ligen af eit antal sluskar, från hvilka det stinker snusk och rinner ohyra. Städadt folk är sålunda de facto uteslutet från den förmenta offentligheten i polisdomstolen. För tidningarne, hvilkas referenter skola vid dylika förhandlingar vara allmänhetens öga och öra, blir det under sådana förhållanden omöjligt att finna personer, så beskaffade att till deras uppgifter kan sättas något förtroende, hvilka vilja åtaga sig att öfvervara polisdomstolens förhandlingar, och äfven om de ville underkasta sig det vidriga i detta uppdrag, blir det för dem nästan fysiskt omöjligt att begagna papper och penna för att göra en anteckning. Och förtigas bör härvid icke, att framställningar, som blifvit gjorda om att for referent erhålla plats på de temligen rymliga bänkarne i sjelfva sessionssalen, på andra sidan det kätten omgifvande skranket, mötts med afslag. Anfingen äro dessa anordningar vidtagna verkligen i afsigt att göra den till namnet bestående offentligheten så godt som alldeles illusorisk, eller ock vittna de om en hög grad af tanklöshet och bristande insigt om vigten och betydelsen i våra dagar af en verklig offentlighet. I poliskammaren är deremot förhandlingarnes hemlighet officielt dekreterad, och det är således der åtminstone rent spel. Vederbörande hafva under sådana förhållanden sig sjelfva att skylla, om deras förfaringssätt blir bedömdt efter de tillfälligtvis till allmännare kännedom kommande mera anmärkningsvärda tilldragelserna inom deras vare sig de jure eller de facto lykta dörrar, och hvad som sålunda emanerat har icke varit egnadt att bibringa allmänheten någon öfvertygelse, att polisinstitutionen under sin nya organisation brutit med den gamla, inom institutionen inrotade slentrianen. Hvarken den summariska rättvisa, som skipades öfver dem, på hvilka man umpade upprorslagen med anledning af deras inblaudning på ett eller annat sätt i de bekanta marsuppträdena, eller de icke sällsynta fall då personer, som blifvit af polisen häktade, genast vid första inställelsen inför domstol försättas på fri fot, inifva föreställning om att synnerligen märkar förändring mot fordom inträdt, och hvad särskildt angår de otidiga häktningarne, ådagalägger domstolarnes beslut tillräckligt nog att ofta skäl saknats för personers inmanande och qvarhållande i häkte. Insändaren fäster sig äfven vid uppgiften om palisbetjeningens andel uti en då i polisen ådömda böter och tror sig ha undanröjt den i detta hänseende framställda anmärkning med anförande deraf, att polisbetjening icke direkt uppbär bötesandelar. Så förhåller det sig visserligen, och detta utgör onekligen ett framsteg från hvad som förut egde rum, men böterna gå till polisbetjeningens pensionskassa och då polisbetjeningen väl måste anses ha nytta af, att dess pensionskassa förkofras, så lärer man svårligen kunna bortresonera det faktum, att polisbetjeningen verkligen får vittna i mål der den kan ?draga nytta? af målets utgång. Insändaren ådagalägger äfven på ett an-, nat ställe sin förmåga att rida på ord. Polisdomstolen, säger han, dömer icke till fängelse. Må vara; men polisdomstolen dömer dagligen till böter, så betydliga, att de ej kunna gäldas af personer tillhörane de torftigare klasserna; och då, efter lag, böterna skola förvandlas till fängelse, så lärer det stå fast, att fängelsestraff kan blifva och dagligdags blir påföljden af polisdomstolens utslag. Annu mycket kunde vara att säga med anledning at den insända artikeln och den retade ton, i hvilken den är hållen, men vi tillåta oss för denna gäng blott ännu att till slut erinra insändaren, att det 1,ckligtvis icke beror på en eller annan af offentlien gjorda anmärkningar sårad. person eler myndighet att afgöra hvad som är 7osanna och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande?. LANDSGITS-NYBETER. Falun den 21 Juni. I skrifvelse från kronolänsmannen i Floda socken meddelas, att torsdagen den 8 i denna månad hade skogseld utbrutit inom Nås sockens område nära intill Floda sockens gräns, öfver hvilken densamma spred sig inpå Sunnanby, Tallrisets och Forsgärdes byars utskog norrom den i sistnämnde socken liggande Damsiön. Skogen afbrändes vå inemot Va mili PE TT rr LL