Bernhard Elis Malmström. Westmanlands Läns Tidning innehåller följande vackra minnesord öfver den aflidne skalden, om vi ej misstaga oss, flutna ur en skaldebroders penna: Nyss mottogo vi från Upsala denna öfverxaskande och sorgliga dödspost. — Således har åter ett ädelt menniskolif slutat, ett af de renaste strängaspel förklingat — för alltid. Dock — han dog, med själen full af sång, med alla tankens och känslans krafter ännu obrutna. Lycklig han. Det låg något antikt i M—s väsende. Det var ett lugn och ett jemnmått i hela hans uppträdande, som af dem, hvilha endast litet eller ytligt kände honom, kunde tagas och äfven togs för kyla. -Den som dock hade egt lyckan af hans närmare umgänge och fått blicka djupare in i h denna själ, som oupphörligt arbetade, sträfvade framåt och uppåt, han upptäckte snart, d huru varma källor vällde sin djupa klang-t fyllda våg under det lätta, blott skenbara, snödoket och stundom bröto fram i dessa sånger, som i sitt vackra och skära omhölje liknade en sådan afton i Augusti, då ett nin osynligt doft fyller hela nejden — alltsammans öfvergjutet med den milda, bländande glansen af ett magiskt förtrollande mänljus. Dessa sånger brände icke: de brunno stilla med en ren jungfrulig eld och hade derföre en sådan egen, onämnbar tjusningsmakt, der de, enkla och i sin artistiska fulländning ändå så konstlösa, rullade sin silfverglänsande, bölja fram ur det renaste och rikaste hjerta och väckte och togo med en eröfrande makt alla hjertan i stadigvarande besittning. Ser man närmare på gängen af hans skaldeverksamhet, upptäcker man lätt ett oupphörligt sträfvande till fulländning. Hans första ungdomsförsök, ?Ariadne?, röjer redan, med någon omogenhet i formen, tidiga, fruktbärande studier och denna bekantskap med antiken, som åt hans sednare alster gaf en plastisk formfulländning och kyskhet, en harmonisk helgjutenhet, som äro de utmärkande dragen i hans skaldeverksamhet. Man behöfver endast läsa den till sitt omfång så obetydliga, men sköna och rörande elegien Angelica, för att beundra konstverket och på samma gång älska konstnären. 1 språkets skäraste, mest genomskinliga, draperi höljer han en känsla, så vestaliskt ren, ljut och öm, att den nästan tyckes af himmelsk art, så melodiskt flödande, men tyglad af det grekiska skönhetsmåttet, som hans nära bekantskap och själsfrändskap med de gamla klassiska mönsterbilderna allt mer bringat till konstnärlig mognad och fulländning. Sjelfva hans egentligen erotiska dikter ega, utom den varma, om. också icke glödheta känslan, denna osökta, egna navitet — ursprunglighet — som alltid bör finnas i dikter af detta slag. Och med hvilken innerlig natursanning, på hvilka klara ljudvågor öfversätter han icke i sina visor lifvets bade lust och sorg, som, under skilda lefnadsförhällanden i öfrigt, alltid förblitva sig lika och tala samma mer eller mindre brutna modersmål. — För öfri.t, den som förblifvit orörd af sånger, sådana som t. ex. M—s ?Jungfrun i det gröna?, ?Brudsmycket?, ?Perlan?, Midsommarnattsdröm? m. fl., han vet icke hvad poesi är och skall troligen aldrig komma att veta det. Som talare klädde M—m i ett vackert, manligt språk manliga, gedigna tankar och bäfvade icke tillbaka att ur sin öfvertygelses djup framlägga sanningar, äfven om de icke för tillfället behagade. För alla halfheter var han för hel: — han var och kände sig vara en menniska, utbruten hel ur samma diamantklippa. Man hörde snart hvars andas barn han var; ty när han serverade sitt inre för allmänheten — hvilket skedde kanske mindre ofta än det behöfdes — koketterade han hvarken med sin publik eller med sig sjelf. Såsom tolk af den ?gleda? vetenskapen har han sått omkring sig frön, som nog skola bära frukt i kommande tider. Han tog på renaste allvar lärarens kall och förde, men med ödmjukhet och under känsla: af ett djupt ansvar, vetenskapens talan. Villigt lägger älskaren af diktens ädla konst sin gärd af hjertats varmaste tacksamhet på den kulle af sommargrönt, som omsluter det brustna sångarhjerta, som nyss gömde så mycken rikedom och skönhet och åt efterlefvande lemnat det varaktigaste testamente i sina sånger, dessa barn, som efterlefva skalden och som äro för oförgäneliga att kunna dö. De fyllde, de gjore enslingens boning och lif ljust, rikt och gladt. Ett saknade han: — han som så förstod att sannt uppfatta, skönt återgifva kärleken, egde icke den värmande inflytelsen af en makas kärlek och ett af qvinliga behag ock dygder smyckadt hemlif, men han sökte att fylla denna brist, om den kan fyllas, i det själfulla umgänget med beslägtade likar och vänner — en ersättning, som lifvet i en universitetsstad alltid kan erbjuda och som skalden, kanske mer än mången annan, behöfver, då han från sina luftresor i idealets rymier åter sätter sin fot på verklighetens jord. Säkert erinrar sig mången, som räknat sig till hans närmare vänkrets, med en nu ljufbitter hågkomst, dessa oförgätliga aftonstunder, dessa verkliga debaucher af blixstrande! själslif, af den gladaste och rikaste njut-. ning, då M—m för en stund lade bort ullvaret och lefde minutens lif i denna krets, der snillet kredensade bägaren och hjertat bar omkring den. Mer än en gång utgjorde de bidrag han då lemnade till den glada festen sjelfva bouqueten af densamma. Men då han gick ut derifrån till lifvets och pligternas forum, svepte han åter romarlogan omkring sig och bar upp den med manlig värdighet. — Gud välsigne honom för allt ädelt han verkat, allt sannt han uttalat, allt skönt han sjungit! På honom och hans afslutade lif kunna vi med fullt skäl tillämpa skaldens ord: den ädles minne — det blifver. — Lifgardet till häst företog i går en fältmarsch till Södertelje och Tullgarn. : — Lif-regementets dragonkår uppbryt er fi än nr PR rf, f