STOCEEOLM den 23 Juni. Svenska språket vid universiteterna och elementarläroverken. IL I Den långvariga kamp mel!sö)det gmla latin herraväldet i våra skor foch d af den nyare tidens odling itvecKlade iunskapsämnen, som ännu infelunde. är sluted, ehuru de sednare vunr!t flere ej 2betydliga segrar, har ej blot haft i öljd att naturvetenskap och frär!mande ieivande språk numera i skolunder!sningen intaga en helt annan ställning än:örr, utan sträckt en pånyttfödande inflytelte till elementars läroverkets alla delar. Från den stund, ?klassicitetens? absolutisN först på allvar angreps och nödgades a säga sig en del al det länge innehaida oct illa utöfvade enväldets höghets-rättighet, ha i det hela alla skolans öfriga läroännen andats friare och höjts åtminstone i jögon, mån ur det nedtryckta, nästan för-Atliga läge, hvari— som nan väl vet äfven sådana discipliner som t. ex. nodersmålet, den för alla oumbärligasE och historia, den i medborgerligt härseende kanske mest bildande, länge befu?no sig. Men ännu återstår mycket i detta hänseende att önska, och mer än sannolift är, att det utan ny och härd kamp ej st!r att vinna. Jår av gällande skollag erkänner, åtminstog till bokstafven, modersmålet såsom -af elementarläroverkets hufvudämnen; mer !det har dock i verkligheten fätt sig anvisad en ganska underordnad plats. Medan man i öfrigt, genen profvens allvarligare hanätalvande, skärpt fordingarne å insigter hos dem, som söka anställning såsom lärare vid elementarläroverken, tyckes man i fråga om modersmålet hysa. der tron, att hvem som helst är skiklig nog, och att hur beskaffade kunskaper som helst äro tillräckliga för utöfvande af undervisningskallet i det språk, hvsarpå ien svensk skola största vigten borde läggas — nemligen svenska språket. Denna onständighet är ej den enda, som ådagalägger, att man ej ännu är villig att erkänna molersmålets rätt och vigt i skolan. Man betrakte t. ex. det minst sagdt högst kuriösa sätt, hvarpå, vid bestämmande af de med en lärareplats följande åligganden, svenska spriket stundom förenas med derifrån vidt stilda eller ieke det ringaste beslägtade lNroämnen, och huru det är insigten i de sechare allena, men alls icke i det förra, tom afgör kompetens till platsen och företridet mellan flere sökande. En blick på liroböckernas i svenska språket mer än lofigt skrala beskaffenhet, på likgiltigheten för deras förbättrande och på den naivetet, hvarmed man i allmänhet håller till godo med och iopluggar alla deras absurditeter, lemnar ett nytt bevis på samma sak. Och slutligen — för att anföra det färskaste :exemplet på till hvilken grad äfven personer med hjerta för modersmålet och nit för undervisningen kunna misstaga sig om dess mest berättigade kraf och de allra naturligaste vilkoren för ett fruktbringande studium deraf — må vi påpeka de för några dagar sedan påbudna förändringar i skollagen, af hvilka en innehåller, att tyska språket hädanefter skall läsas redan i första klassen. Man unnar nu ej längre barnets språköra och språksinne nägon tid för att stadga sig genom undervisning i modersmålet; redan från första dagen i skolan vill man låta dem förslöas och förvirras genom inflytelsen af ett beslägtadt språks yttre och skenbara, narrande och gäckande likheter. Den förderfliga inflytelse på vårt vackra språks kraft och renhet, som tyskan och det flitiga umgänget med henne haft med sig, skall nu bli vida starkare än förr. Exempel! på denna skadhga inverkan — skulle väl sädana behöfva framdragas? Deras tal är legio; se här ett af de praktfuilaste. Nyss uppträdde en lärd man och professor, förklarande att till följe af vore lika ji god svenska som i följd af. Till en sådan grad kan en språkkarls hörsel vara skadad, att han ej förmår skilja mellan de svenska : E orden följe (svit, sällskap, uppvaktning el. d.) och följd (konseqvens m. m.)! Vi nämnde läroböckerna i svenska språ-: ket. Om en del af våra svenska språkläror kan utan öfverdrift sägas, att de äro både ömkliga och löjligas. Förf. tyckas ofta hafva gätt så till väga, att de slagit upp en latinsk grammatik, lånat dess kategorier och föresatt sig att, så långt som möjligt, derunder inordna vårt språk. Med mindre än fem deklinationer kunde det då ej aflöpa, och att sex kasus finnas i svenskan, vill man wbilla lärjungarne; det är ej underligt, att de ha litet svårt att fatta, hvad ingen kan begripa, ej heller att de ej vilja tro på dessa sex kasus, då man aldrig visar och aldrig kan förevisa dem, och det är lika begripligt som ursäktligt, att våra rammatikors ovärderliga och oefterhärmiga, utom skolboken aldrig i tiden och ingenstäds i vida verlden förekommande casus vocativus (t. ex. o gumma!) blir föremål mindre för deras begrepp än för deras löje. Säväl den ifrågavarande lärobokslitteralurens underhaltighet som skollärarnes vanligen mindre än medelmåttiga insigter — från språkvetenskaplig synpunkt nemligen — ; modersmålet äro för öfrigt lika förklarliga som beklagliga. Värt språk har blott föga studerats, blott föga varit föremål för vetenskaplig bearbetning vare sig i utgifna skrifter eller i och genom universitetsundervisningen: läroboksförfattaren har saknat källor och vägledning, skolläraren har saknat underbyggnad. Så länge modersmålet :j var en universitets-disciplin, kunde förhållandet ej gerna blifva annorlunda. Vid universitetet skulle den biifvande skolläraen vetenskapligt ha studerat sitt modersnål, der skulle dess skatter granskas och ordnas, dess rätta Prykt och redighet4 utorskas; men universitetet hade länge inga öner åt lärare i det ämnet, således inga eläsare för ungdomen från katedern eller ör allmänheten genom skrifter. Omsider upprättades professioner i nordika språk. Till universitetsungdomens heler, och såsom vittnesbörd om att vår sekergamia psevdo-klassicitet ej lyckats göra len till främling i sitt eget land, må erinas om, att från denna ungdoms leder iniiativet utgick till den åtgärd, som lät Sveres och det öfriga Nordens språk komma ill heders vid Sverges högskolor. Hedern ef — förstås — ej så stor som den, hvil-Ih en vederfares latin, grekiska eller hebreika: för hvart och ett af de sistnämnda, ilu rhundraden vetenskapligt undersökta ochl!k earbetade, språken bestås både professur fi ch adjunktur, medan de nordiska språken 1; 5 nöja sig med blott den förra, säledes!s fven med färre krafter för den skriftliga earbetningen och med ringare utsigt att,lv id inträffande ledighet, lemnas i fullgodald änders vård — ty ju färre platser att söka, In esto färre i vårt land, der fattigdom gerna sc slier lärdomen åt, som egna sig åt det el-In 0 00 4 rt , pg rå TIN AT OR of Kr BE fd är Kr Br BR KR RR f