land. g— Bidrag till historien om morden på Siibodal. Dessa bidrag ökas i en förfärande mängd och från nästan alla orter der Lindbäck uppehållit sig. De sednaste äro de, som uuder ofvanstående rubrik meddelas af en insändare till Wenersborgs tidning, ur hvars i något egendomlig stil hållna berättelse vi åiergifva I ljande: Kyrkoherden Lindbäck, om hvars antecedentia väl knappast finnes mer än en mening, har under många är utkastat förbannelsens och fördömelsens bloss öfver sina får och stämplat aila, barnet såväl som gubben, till syndens barn, de der ingen makt hade att genom egen kraft vältra sig ur syndens gyttja?. Vi hafva hört honom i egenskap af Guds utkorade sändebud med hot al eld och svatvel — om ej förr på yttersta domen — föra ett språk, som måste väcka hvarje sann kristehs atsky. Kan det månne vara den gode Gudens vilja, att de varelser han skapat och utrustat med så många företräden, med förnutt och fri vilja, så skola gisslas af den, som han utsändt att förkunna fridens och försoningens budskap? Charlatanen har spelat rigorist och sorterat menskligheten såsom utskottet af allt hvad Gud skapat. Redan under hans Skaratid — så gå rykten här, der ofiret för L:s skändlighet, besynnerligt nog, lefver — innan han ännu var vigd till det heliga kallet, innästlade han sig i ett stilla hus derstädes, straxt bredvid mivarande bibliotekshuset, och genom försäkringar om evig trohet och äktenskap eröfrade han en flickas hjerta och — heder. Att kyrkoherden Lindbäck redan då hade den olyckan att misstänkas för alltför stor liberalitet med den gittiga metallblandning, hvars egenskaper äro: blygråa, spröda, glänsande rhomboädrar, som kunna sublimeras utan att smälta och förbrinna i luften, eller syrgas med blekgrå låga under. utveckling af hvita, hvitlöklikt luktande ångor, kan man finna, då en af Lindbäcks kamrater, som blutt förföljdes af oturen att halva bättre läshufvud än L. och således utgjorde ett hinder för Lindbäcks befordran, efter några få timmars lidande, under uppkastning och magplågor, slutade sin ungdoms bana, sitt förhoppningsfulla lif och måste ikläda sig den sista stora svarta syrtuten at trä, som Lindbäck var nog högsnnad att skyndsamt och utan ersättning beställa och förära den döde. Ett kraftigt medels verkningar senteras naturligtvis af den, som har hjerta att döda samvetets röst och le åt det bleknade offret, hvarför ett förnyande af dödande experimenter icke kan förvåna. Det blef nu fråga om två i stället för en. Ty må man icke tro att han ett ögonblick tänkte på att infria sitt till den förförda flickan gitna lötte om hand och hjerta, hvarför det ju var bäst att blifva bäde moder och barn qvitt. De ordmatoner och doser Lindbäck, till beträmjande af sina mördande afsigtwer valde, förde likväl denna gång icke till målet, emedan flickan började spåra en besynnerlig, allt förkrossande blick — ögonen äro själens spegel — i sm fästmans ögon, hvilken hos henne alstrade en namnlös fruktan tör den man, som förr var hennes allt Följden härat blef, att hon för en läkare nedlade såväl sina bekymmer som farhågorna för Lindbäcks ordinationer, och hon kom nu tili full visshet, att Lindbäcks atsigt var att berötva både henne och hennes toster lifvet. Men tiden och naturens gång höllo jemna steg och så kom den dag, dä fändbäck dertill tvingad af flickans slägtingar, måste såsom hustru kyrktaga C. W. Den som vinner tid vinner allt?: Tva månader etter ackuchemanget intann sig en dag vår man. utvmordentligt älskvärd och förkvnnade att han nu skulle blitva prest, och ändtligen sättas itillfälle att upprätta hvad han felat och törunnas flädjen att trycka sitt alskade, offentligen erända barn till sitt tadershjerta. Men — detta olyckliga ord — för att vinna detta mål mäste Lindbäcks prestattest vara fläckfri. I strid med gifna varningar — ty kärleken ar blind — tillmötesgår hon på god tro Lindbäcks insinuationer och en som han sade pro forma, men i verkligheten fullkomlig skilsmessa blef följden, den enda väg på hvilken prestembetet och derefter bröllopet kunde vinnas. Väl kom prestvärdigheten, men bröllopet — aldrig — — Den atskyvärda jesuiten bedrog på ett hjertlöst sätt den qvinna, som hade offrat allt för honom; och dottren numera gift i Wermland, har fått lösa skiljobretvet i arf. Lindbäck ville icke vidare veta om den qvinna, som icke bätwre följt hans ordinationer och skiljsmessan blef evig. Ja, han gick så långt i låghet och barbari, att han, någrafår. före samma sin dotters förestående brölloppsdag, då hon med sin fästman — en hederlig, utmärkt skicklig man — infann sig i sin fars förmögna hus, icke hade ett korn att gifva mer än löftet, att utan atgift verkställa vigseln. De tacka nu Gud att de vid detta tillfälle icke fingo nattvarden, som från det hållet förer till evig natt. Men äfven i löftet om fri vigsel blef kyrkoherden Lindbäck en man långt itrån sitt ord. — Vedergällningens dag nalkas nu alltmer och må han känna att C. W., hans sinnlighets och hårda hjertas offer, vid afhörandet af berättelsen om morden på Silbodal, utropade? Ändtligen mogen? Han, den rike mannen, som frossat i öfverflöd, aktade icke för rof, att bakom ljuset föra den ädlaste man, för vinsten af några lumpna riksdaler; han infann sig — så törmäler hi, atorien. — hos bäratishötdin en M. och, som han sade, fvingad af nöden måste han tillkännage