Jal TINA SIUTHACH IM CI) TURHENUD CTU tillägga, att jug ej märkt vågot spår af de vidtberyktade corsicanska hämdkänsian, oc att de omtalta dolkarne, som förr voro fl tigt i svang, numera förekomma mera bodarne än i allmänna lifvet. Farväl! C. Cväntade upplysningar om missionsvorket. I. Sjelfva understödsoch kolonisationssyst: met, så praktiskt det än särskildt af Basel missionen drifvits, och sa goda frukter de riktigt handhaldt, kunna bära, befordrar doc i sjelfva verket blot omvändelser ur oren yttre bevekelsegrunder. Och även Base komitens reskript af 1859, som skiljer emel Jan fortfarande understöd för de omvänd och understöd lemnadt blott vid dopet, för mådde ej undanrödja ol-genheterna. Hvilken skilnad mellan verkliga förhållan det och de graona missionsberättelserna Och sedan de övsesidiga beskyllningarn för humbug, så rika i missionshtteraturen Dess stereotypa kareak:er är för öfrigt rund tal i allting och att göra hedningarne svari och de omvände snöhvita och förebilder fo den europeiska kristenheten. Jag måste ut tala, säger missiousdirektören Graul, att ?de tyvärr ges missionsblud, som nu, sedan jag med egna ögon på ort och ställe sett fler: missioner, äro mig dubbelt vidriga att läsa? Missionsberätte!serna äro opålitliga, för klarar han vidare, 1) emedan missionä rerna sällan ha bildning nog att rätt först? det folk, blard hvilket de arbeta, för at kunna rätt uppfatta dess förhållanden; 2 emedan hos Icke få missionärer saknas sin nets fulla nykterhet för att rätt uppskatt deras arbete; 3) emedan många missionäre omedvetet bedraga sig sjeltva och det fö att lugna både sig och dem som ha uppsig öfver deras arbete; 4) slutligen emedan de väl ock ges sådana, som med ufsigt bedraga Losnghans erkånver stora förtjenster ho: män sådasa som Schwarz, Rhemus, Martyn. Judson, men ser sig det osktadt tvunger att, stödd på de sista 20 årens rikhaltig: missionslitteratur, påstå, att för hedningarns predikas i allmänhet ej Kristus, ntan fast. mer en brokig mängd kärlva andeoch kä lekslösa dogmer ölver och om Kristus. De sorgliga är, vit just pietismen, som vanr sina lörsta lagrar genom bekämpundet af er mumietorr ortodoxi, nu sjelf iklädt sig or todoxiens andelösa tvångströja. Hur okt voro ej den äkta ursprungliga pieiismens äldsta sändebud til hednaverlden, efterbil. dunde den ar dogmer oförfalskude apostoli ska kyrkan, som visode så stora verkligt sedliga omvändelser blund hedniugarne utan all konstlad ortodoxi! Nu har missionen mer och mindre nedsjunkit tillarbete för en kotterikristendom ned en mängd binfsigter. Ja, den argaste basunbläsarn? Hoffman, fordom missionsinspektor i Basel, blygs ej alt öppet uttala som missionens hufvudändamål att i hednsländerna återupprätta den i Europa vackionde ortodoxien (Missionsfragen sidd. 230, 249). Arfsynden, djeivulen, helvetet, fördömelsen i tänkbarast krassa form äro de mest predikade dogmerna. Och i denna dogma tism rasa de särskilda sekternas missioner mot hverandra, enhvar vill vara den ende rätt-trogne och fördömer de andra. I deta afseende är Baselsäliskapet det mildaste, eburu fullt hängilvet ät dogmatismen: det nylutherska är det strängaste och utri minst. För att riktigt omvända . dare mäste predikas att i nattvarden Jesu lekamen anammas ej blott af de troende, utan äfven af owoende; konkordieformeln måste underskrifvas; uttryckligt mäste erkännas, alt den reala föreningen af den menskliga och gudomliga naturen i Kristo icke kunnat ega rum aunat än förmedelst tria genera communicationis idiomutum, 0. 8. v.; sådent mäste inpluggas i nyseelä dere, som — ej kunna räkna till fem. Var det sädant kyrkligt barkbröd Jesus bjöd sina enfaldiga lärjungar? Skulle han då kunnat tacka himmelens och jordens herre, att han skänkt himlaljuset åt de fäkunniga, men fördolt det för de visa och förnumstiga? Hvilken djup otro på kristendomens egen kraft! Fyll ve:lden och templen med sädana ?skaffare? och man skall med Jesu smärta förstå Jesu profetiska fråga: när men niskans son kommer, mån hen skall finna tro på jirdene? Det dogmatiska kifvet griper så djupt iu i missionärernas inbördes törhållanden, att, såsom dr Barth i Paris v:tsordade, den enu nekar den andre predikstoln, vägrar gemensam nattvardsgäng, att de tillochmed törstöra hverandras kapell, ja ut ofta, som doktor Gruul antyder, tillochmed göstfrihetens pligter uruktlätes för skiljaktighet i be. känneilsen. Hvilken verkun skall sådant ötva på hedningune! Och dessa råa ifrute äro de, som alltid framställa sig sjelfva företrädesvis som de troende?, de Pbekiännelsetrogna? och 7Herrans utvalda?, men ut skrika som 7otrogna? alla dem, son:, för att skaffa Kristi lefvande dyrkan mera rum, aflägsna det tomwa dogwgrälet. I stället för det glada budskapet? om himlens besök på jorden med sitt ymnighetshorn af evärdeliga skatter bjudas de arma hedvingarne på ulla faontasiens skräck bilder. Att satan spelar första fiolen i denna verkliga helvetesmusik är ingen sällsynthet. Helvetesläran tycks vara centraldvogmen, och satan frumstär som en bi-gud eller motgud. Lyckas en omvändelse eller nögot annut, så är det uds synbsra hand?; går nägot sämre, fär djefvulen skulden. Djefvulen vill ej tillåta, att Tyerna omvända sig?. ?Djefvulen är ekulden till de infödda kristnes köttsynder? (Heidenbote 1553, 54). Men den motsträfvaude hedendomen är helt och hållet i djefvulens våld. Indien är satans och baus tjenares land. Indien är helve tets fullkomliga afbild, allt drager der su tans beläte?. Hen kan der ses lifslefvande och synbari?. (Heidenbote 1851, 56). Satan och haus rike är det herrskavde, tillvarelsens egentliga lag; blotta undantag. mirakel, äro menniskans normala förhållan den. Omvändelsen är ett mirakel; deu tro. endes lif är en kedja af mirakel. Som obe. stridligt underverk uppges, att enifiendtlig alsigt mot Hebich driiven tam elefant plöts. ligt vände om och — dog samma natt. (Hei. denbote 1850).