TYUMVIEBYL CI5 677 BI UPC Sö En sjelfbiografi af kyrkoherden Lindbäck i Silbodal. Då den numera så sorgligt ryktbare kyrkoherden Lindbäck i slutet af är 1861 afflyttade till Silbodal, för att tillträda kyrkoherdebeställningen derstädes, hade en afskedstillställning blifvit för honom föranstaltad af en person i den ort, hvarest han i mer än 30 är vistats, och hvilken han nu skulle lemna. Denna tillställning skildras i en lång artikel uti ett bihane till n:r 98 af Tidning för Wenersborgs stad och län? för 1861. och innefattar på samma gång en redogörelse för kyrkoh:r Lindbäcks ungdomgsöden. Man tror sig med temlig visshet veta att artikeln är författad af Lindbäck sjelf, och innehållet bekräftam äfven detta antagande, ehuru författaren ttillåtit sig ett egendomligt streck, genom att under artikeln anbringa en signatur, hvilken) såsom uppsatsens författare tydligen utpekaade en annan i densamma omförmäld perreon, hvilken dock offentligen frånsade sigg äran af författareskapet. Under vanliga förhållanden skulle ifrågavarande artikeel, hällen i en besynnerlig peko raliestil, påi samma gång känslosamt svam lande och kirystadt humoristisk, icke kunna ådraga sig wppmärksamhet annorlunda än på sin höjd såsom ett bevis på den bildningsgrad, å hvilken en del af vårt presterskap befinner sig. Men då fråga blir om en person, rörande hvars öden och själstillstånd hvarje upplysning blir af det allra högsta intresse, förändras förhållandet och artikeln blir ganska märklig icke blott för de biografiska notiser den innehåller, utan äfven och isynnerhet derföre att den torde kunna tjena att i mågon mån bidraga till kännedomen om :den persons karakter och väsende, medl hvilken allmänna uppmärksamheten i desssa dagar så ifrigt sysselsätter sig. Oaktadt desss vidlyftighet återgifva vi derföre här needan uppsatsen i sin helhet, jemte de reklamattioner, hvartill den gifvit anledning, och hvilka belysa beskaffenheten at den här ofvvan omförmälda signeringemanövern. Artikkeln lyder såluda: eSjsta paret ut! Det var ena tid, då ungdomliga lekar uppträdde som strid. IDenna strid vardt tröjdefullaste och för mången !Ibetydelsefullaste lek. Såsom ur allvarets bardallekar den tappre åter;ände belönad och dubbad, sä gick mången yngling riddersman från detta unjgdornliga slagtält. Enkeleken fram! Sista paret ut! På detta härförarens kommando till strids rusade man ut att fienden förfölja och krigsbyte göra. Och ho var väl den som nu sparade något för stormningens lyckliga utfall! Krigsrätten afkunnade ock genast sin dom och utmärkelse för hvarje träfftning; och mången be hjertad ungmö utnämnde i depna strid sin riddare för lifvet. Med vackra, betydelsefulla blomman Förgät mig ej i knapphålet, stod han, ge. nast efter träffningen, utnämnd. Under fördublad ifver att undanstöka förberedelserna till riddarslaget, blef betydligt raskare fart i allt. Krigaren gaf sig tvert af till Abyssinien eller Babermannien, att i-ett marschera törbi båd gradpassering oeh kurs samt återvända äfven med utlands strumpebandsorden dekorerad och slippa stå brudgum 1 de fatala fonrierna — forirpantalongerna. — Lille handelsbetjenien I rde lokal, började kritza i båd Debet och Kredit. I helaleken stod ham först färdig att på allvar ta fat ty kritan var god, Kameralisten fann Raben positiva och negativa gärdesgårdar bums begripliga. Juristen såg tydligt, at rättvisan, under sä utmärkt god hushallning, allestädes skulle ovilkorligt räcka till och bli öfver. Medicofilarn filade på. Han hade ett stort mål att letva för, detta: att duda apotekare och vederqvicka läkare, eller med amdra ord: utarma de iorre rikta de sednare. Denna uppgift skulle blitva honom lätt att lösa, bloott Homöopatiens version: vatten gör det allena,, hunnit trån trycket. Prestgesällen började vräkka i pergamentsluntorna, ait gallra och drifva ttortgång, samt fann, att sedan sundi förnuft?, såsisom vissa läsare påstå, icke är eårasande nödväändigt för saligheten, och sedan doktor Melandeer, som Göoteborgaren c. vill veta, lyckats briinga en Underverkskomite? å bane, så att man Htiven spelrasande, kan i ett bli klok igen: så beffanns återstå nu föga mer, för såkallad utgångr än att se en emula högtidlig ut, ont arundlig och himlande, o ta kärf, snäsande, skällande lik er racka som icke räcker kon. Efterså dant refiekterande och, sporrade af ntmärkelserna i bemtälta krigen, hafva många ?derifrån? borjat räkna sin egentliga forikomsi. Vi minnas och besanna det ofta vi alle, som tillhöra dei gamla ur dessa jublande ungdomsstrider. upp till älderdomens knappa pensionsonsstat, hemförlofvade. flyttade gawde. Med detta vårt afsked från barndomsoch ungdomstiden stå vi nu, lik den ål drige, i krig härdade, veteranen. Han synes ung på nytt, dia han inför en lyssnande skara af yngre slägtet — Ibarn och barnabarn — och papp: manas att I berätta om gamla dagars kämpalekar på allvar: : om slag, vunnet här, förl t der? För hyarje ord och ju närmare slagets början han i sin tankeggång kommer, faller den gamle uti helig exetsias, Vid trummans väldiga hvirflar, valdthornerns skällande ljud. salvornas vexlande brak, kännner han icke na år, utan reser sig stolt som een yngling. i Men ur c denna sin ärliga själs sköna dröm och trogna minnne känner han sig snart vaknad, väckt