bondens eller munkens hufvud, och man sköll finna huru förstånd och kraft der afspegla sig; det är omöjligt att undgå den tanken, att hjernan här måste vara sund och kraftig. Stendal, som tjenstgjorde såsom kejserlig inspektör, då Rom och Hamburg voro franska prefekturer, förklarar sin erfarenhet vara den, att hvad en hamburgare behöfde sex veckor för att lära sig, det lärde sig romaren på tre dagar. Bildhuggarne påstå, att deras hull är friskt och fast och gestalten spänstig och välbildad, medan på andra sidan bergen musklerna äro slappa och fula. Man tycker sig slutligen i dem se Papirius Cursors gamle romare eller de fruktansvärde medeltidsrepublikernas med borgare, de mest begåfvade bland menniskor och utrustade med de: lifligaste uppfinningsförmåga och största handlingskraft, men nu hemfallna under munkkåpan, livreet eller trasorna, användande sina stora gåfvor till att messa litanior, intrigera, tigga och förstöra sig. Midt i träsket ser man dock ännu en och annan källåder springa upp: då deras hjertan öppna sig, är känslosvallet verkligen beundransvärdt; midt bland dessa slappa eller råa seder ser man den kyska naturen, som gifvit de stora målarne så gudomliga uttryck, bryta fram i en mäktig sträle aj hängifvenhet och entusiasm. En af våre vänner, en tysk likare, har en vacker tjenst flicka, som är förälskad i en viss Francesco. en jernvägsarbetare, som nätt och jemnt förtjenar sina fyra scudi om dagen. Han ha ingenting, och hon lika litet; de kunna icke gifta sig, de skulle behöfva hundra ecus för att sätta hushäll. Karlen är längt ifrån älskvärd, har icke något vackert yttre och är icke just så synnerligt förtjust den unge flickan; men hon har känt honom sedar barndomen och hon älskar honom sedar åtta år tillbaka. Då trenne dagar förflytt utan att hon får se honom, blir hon ned stämd och förlorar all matlust. Dvktorn ä tvungen att innehålla hennes lön, annar skulle hon skänka sitt hjertas vän allt hvat hon förtjenar. För öfrigt är hon lika dyg dig som ärlig, och stark af det ädla i si känsla, talar hon fritt och öppet om si kärlek. Jag frågade henne en gång on denne Francesco. Hon log, och hennes h; purprades af en lätt rodnad; ansigtet strå lade, och hon såg ut som om hon varit himmelen. Man kan icke se någonting mer intagande, mera tjusande än detta spiritu ella italienska ansigte, lifvadt af en sa rik så mäktig och så ren känsla. Hon bär si vackra romerska kostym, och hennes hull vud omslutes af den röda helgdagsduken Hvilken rikedom, hvilken finkänslighet, hvil ken kraft och hvilken hänförelse finnes ick i en sådan själ!