ullllör CUSall OCH DUHUCIUG oc SIIRVE EX elaka. Hennes man instämmer äfven der-lut uti. Så t. ex. dödade en skomakare sinhi kamrat med ett knifstygn i ryggen, och ef-vö ter ett åre galerstraff kom han tillbaka tillfli byn, der han nu gör blomstrande affärer. er n annan dödade med sparkar sin hafvande tj hustru. — Man dömer dem till galtrerna, ir någongång ända till 150 år; men påfven gi beviljar flera gånger om året afkortningarat af straffen; om man har någon beskyddare, slipper man med två eller tre års galerstraff för ett mord. I bagnon har man det icke så synnerligt svårt; man lär sig der ett yrke, och när man kommer tillbaka till sin by, är man för ingen del vanhedrad; man är dessutom fruktad, hvilket alltid har sin nytta med sig. Såsom sidostycke vill jag anföra tvenne drag, som man berättade mig på gränsen till Spanien. Vid en tjurfäktning såg en vacker spansk dam huru en fransyska, som gatt bredvid henne, höll händerna för ögonen vid åsynen af en i buken uppristad häst, som trampade på sina inelfvor. Hon ryckte härvid på axlarne och sade: Smörhjerta !? — En spansk flykting hade mördat en köpman, utan att en bloddroppe synir tes på hans kläder. Damen sade nu tillle honom: ?Du tycks vara van att mörda. s Karlen svarade helt stolt: Och ni då, lv brukar då ni fläcka ned er med ertv bläck?? Tre eller fyra dylika drag röjaF en sinnesbeskaffenhet, som är oss heltlk och hållet okänd. Hos dessa råa menni-li skor, hvilkas inbillningskraft är stark och eldig, har den iure spännfjederm en förfärlig kraft och springer upp vid minsta tryckning. Den nya tidens ider om mensklighet, hofsamhet:och rättvisa hafva icke insmugit sig hos dem för att minska stötarne eller styra huggen. De ha förblifvit sådana de voro i medeltiden. TI Styrelsen har aldrig tänkt på att civili-t sera dem; hon fordrar endast skatten ochlå ett biktbevis, för öfrigt lemnar hon dem åt sig sjelfva och lägger dessutom gunstsystemet för deras ögon. Huru skulle de kunna få något begrepp om rättvisa, då de se beskyddet allsmäktigt mot såväl enskild rätt som allmänt gagn? Deröfver finnes ett grolt ordspråk, som jag här förmildrar: ?En du nas skönhet är starkare än hundra buftlar.? Nära den by der N bor fanns en skog, som var af stort gagn för trakten och som man började hugga ned; en monsignor hade sin andel 1 vinsten, och alla vår väns protester voro förgäfves. Åsynen af benädade brottslingar och myndigheternas orättvisa handhngar gör att styrelsen i deras ögon framstår såsom en stark personlighet, med h ilken man måste ställa sig väl, och s-mhället såsom en strid der man måste försvar: sig. Hvad å andra sidan religionen beträffar, kan den italienska fantasien icke fatta annat än ceremonierna; de himmelska makterna äro likasom de jordiska i deras ögon helt enkelt fruktansvärda personligheter. hvilkag vrede man undgår genom knäböj-: ningar och offer. Då de passera förbi ett krucifix, korsa de sig och frammumla enl! bön; på tjugo stegs afständ, då Kristusbil den icke längre ser dem, äro de samma törI härdade hjertan som förut. Med en dylik uppfostran kunna de naturligtvis icke egal någon hederskänsla, eller i fråga om eden anse sig bundna af 1ågra pligter. Amerikas indianer göra sig en ära af att gäcka och bedraga sina fiender, och på samma sätt finna dessa det helt naturligt att bedraga domaren. I knrigstilletändet är uppriktigheten en dårskap; hvarför skulle jag ge den vapen i händer som bär vapen emot mig? N.. hade med pistolen i hand räddat den ko, som man ämnade plöga. Några dagar derefter, då han om altonen stod på väg att gå iu till sig, hörde han en stor sten hvina tätt förbi sitt hufvud. Han springer fram, får tag uti en karl och pryglar upp honom; det var icke den rätte; han skyndar nu vidare och träffar på tvenne bröder; den äldre, som hade kastat stenen, blir blygrå i ansigtet och sigtar på N... med sin bössa. N... griper dervid den yngre om lifvet och håller honom framför sig som en sköld; denne, som i vår väns jättestarka armar ioke kunde röra sig, gnisslade ursinnigt me händerna och ropade ät brodern: ?Skjut, skjut då !, N...s betjent skyndar nu till med en bössa, och båda skälmarne taga till flyk ten. Vår vän klagar inför rätta; fyra personer, bland hvilka en prest, som alla hade varit ögonvittnen till uppträdet, svära att de icke sågo hvem som kastade stenen. N., som blef uppbragt häröfver och insåg att han måste skaffa sig respekt för att tortfarande kunna bo i byn, ger nu en piaster åt en granne, som ingenting hade sett, och denne tager på sin ed att det var den och den som kastat stenen. På samma sätt, och ännu vida lättare, finner man i Bengalen tjugo falska vittnen, som viltna för och emot i samma mål. Grannarne svära af tjenstaktighet mot hvarandra eller för en viss summa, och det är samma orsaker som i de båda länderna framkalla och underhålla lögnen. Som domaren. aldrig är rättvis, taJar man inför honom icke säsom inför en domare, utan såsom inför en fiende. Å andra sidan äro dessa lögnaktiga, grymma och våldsamma menniskor stoiska som vildar. Då de äro sjuka eller särade, ser man dem, med krossadt ben eller ett knif stygn i kroppen, svepa sig in i sin mantel och egitta der mntan att säga något och utan att klaga, slutna och orörliga, alldeles såsom djuren då de lida; och de betrakta en endast med en stel och sorgsen blick. Detta kommer sig deraf att deras vanliga lif är hårdt och att de äro vana vid smärtan; de äta endast polenta, och man bör se deras trasor. Byarne äro tunnsädda, och de mäste ibland tä das ända till tre mil för att gå att arbete på sin jord; men drag dem undan detta kämpande tillstånd, från denne ständiga spänning, och den bördiga jordmånen, den rika naturen, ymnigt utruatad med val alvägda egenskaper, träder hastigt i dagen. De blifva vänhga och tillgilna då man behandlar dem väl. Hertig 3. , som har bildat och under trettio är fört befälet öfver eldsläckningskaren, kan icke nog mycket berömma den. Hvad ihär. digheten, kraften, madet och den mi itärn:. ska sjelfuppoffringen beträffar, jemför han 4 VV At FÖRSE år lane män