Nej, ni känner mig icke; ni förblandar mig med vanliga hvardagliga personer af mitt kön, då ni tror att mina läppar kunna säga annat än hvad mitt hjerta känner, eller, rättare sagdt, ty det är ej fråga om hjerta nu, annat än hvad jag verkligen tänker.? Men, sefiora, mina pligter, såsom...? Jag har icke talat om era pligter utan om mina?, afbröt Amalia med ett förtrollande småleende. ?Jag har emot er uppfyllt de heliga pligter menniskokärleken ålägger oss, och hvilken min karakter och mina böjelser göra behagliga för mig. Ni sökte en fristad och jag öppnade min dörr för er; ni var sjuk och jag skaffade er hjelp; ni behöfde vård och skötsel och ni har icke sakuat sådan.? ?Nej sefiora, och jag tackar er...? Förlåt mig, jag har ännu icke slutat. Med detta allt har jag endast uppfyllt de pligter, som Gud och menskligheten fordra. Men jag skulle blott till hälften hafva uppfyllt dessa pligter, om jag skulle bifalla det beslut ni fattat. Ni vill lemna mitt hus nu, innan ni är fullkomligt återställd; och i det ögonblick slumpen upptäcker en hemlighet, som det lyckats Daniel att hålla dold, skall den hand, som förut sårat er, stöta dolken i ert hjerta.t Ni vet, Amalia, att man ej förföljde mig eller ens upptäckte ett spår af mig, under den olyckliga natten. tMan skall nog uppiäcka era spår, nu. Det är nödvändigt att ni endast fullkomligt återställd lemnar mitt hus, och kanske blir det nödvändigt att ni emigrerar, sade Amalia, nedslående ögonen vid de sista orden. Nåväl, tillade hon, åter upplyftande sitt sköna hufvud, jag är fri, seiior, fullkomligt fri och behöfver ej inför någon redogöra för mina handlingar, och jag för