AMALIA. Roman i tvenne delar. AP Jose Mårmol). FJERDE KAPITLET. Den hvita Rosen. Nu måste vi bedja läsaren följa oss tillbaka till Barracas, der vi finna sefiora Amalia i salongen en timma efter sedan vi sett henne sluta sin morgontoilett. Hon sitter nu på en soffa i salongen, der Majsolens varma strålar blott svagt förmå genomtränga de täta gardinerna och jalusierna. Amalias kinder hade en högre färg än vanligt och hon betraktade med tförströdd min en präktig hvit töruros, som hon höll i handen och stundom lätt berörde med sina fina fingrar, hvitare och skärare än rosens blad. Bredvid henne satt Eduardo Belgrano, blek -som en marmorbild och med mörka ringar omkring de svarta ögonen, blixtrande som förr och med samma mellankoliska uttryck. Hans blekhet förhöjdes deraf och af det svarta håret, som ringlade sig kring hans höga panna. Och således, sefiora? sade Eduardo med sin klangfulla, för ögonblicket något osäkra stämma. ?Näväl, setior, ni känner mig ej, svarade Amalia, upplyftande hufvudet så att hennes blickar mötte Eduardos. Huru, sefiora?? 2) Se A. B: n:r 83—85, 87, 89—92, 94, 96—1024 104, 106, 107, 109, 112, 113, 116, 117 (B), 119 och 123.