våga sina egna penningar på den häst, hvilken samma clairvoyant, hvars. spådomar en gång hade visat sig vara så mystiskt sanningsenliga, måtte vid ny förfrågan utpeka säsom den blifvande segraren. Det är således icke endast den ytterliga sällsyntheten af magnetisk clairvoyance i högre mening — hvars tillvaro magnetismens anhängare påyrka såsom ett faktum, icke mindre visst derför att det medgifves vara sällsynt — utan vida mera osäkerheten i sjeliva denna siaregåfva, äfven hos den mest begåfvade clairvoyant en magnetisör kan upptäcka, som gjort clairvoyancens fenomener ur stånd att på något sätt bidraga till utvidgande af kunskapens rike. Huru föga har icke den magnetiska clairvoyansen realiserat de förhoppningar som Puysegurs första experimenter framkallade! Med all dess föregiina förmåga af mer än mensklig skarpsynthet, har den dock icke förmått lösa ett enda tvetydigt vetenskapligt problem. Den påstår sig lyfta skapelsen på andens vingar, men kan likväl icke mera förklara oss hvad en ande är, än den kan säga oss värmets och elektricitetens innersta väsende. Den ger sig ut för att kunna bestämma arten at sjukdomsfall, som gäckat de skickligaste läkares hela konst, och förmår dock icke angifva orsaken till en epidemi. Den tror sig om att kunna läsa våra innersta tankar och det bref, som ligger försegladt i vår ficka — och äfven antaget att den kunde göra det: hvad mera? Viskulle studsa, förvånas och ropa på underverk; men miraklet skulle dock icke göra oss mera visa än om vi hade sett en taskspelares konstgrepp. Det finnes en annan egenhet hos detta slags clairvoyance, den nemligen, att den icke skärpes och ökas genom öfning. En clairvoyant må ölva sina gåfvor hvarje dag under loppet af tjugo år, hou är dock vid slåtet af det tjugoude iäret icke bättre än hon var vid början af det första. Nej, ivärtom föredraga många konnesörer inom det magnetiska gebitet den yngsta och mest oerfarna siereka de kunna erhålla och visa sig benägna att misstro alla sibyllor :om en ängre tid idkat detta yrke. Men då vi såS omöjlig och öfvernaturlig förneka denna högst inskränkta, osäkra och gagnlösa egendomlighet hos vissa sj ga kroppskonstitutioner, hvad skola vi väl då tänka om det vida större under, som ligger iden normala clairvoyance, hvilken inbillningskraften meddelar friska och sunda hjernor? Det är för inzen del någonting ovanligt hos en poet att 7se med andra organer än hans ögon?, att, mcd en noggrannhet, som förvånar en infödiug, beskrifva länder, hvilka hen aldrig skådat, och det är alldeles icke något sällsynt att en historieskrifvare eller dramalik författare förmår läsa de hemligaste tankarne i menniskors hjertan, som lefde för mer än tusen år sedan! Och deras clairvoyance öfverträffar, i fråga om det underbara i dess siaregäfva, omätligt den clairvoyanee, som tillskrifves den mest eminenta somnambul, emedan den icke är osäker och föränderlig, utan tillförlitlig och stadigvarande, ökas genom ständig öfning och längt ifrån att undandraga sig prötning, tvärtom älskar att framkalla en sådan. Och medan son nambulens clairvoyance icke löst någon gåa i naturen, icke riktat konsten med någon upplinning, har det vakna förståndets ciairvoyance gifvit upphof till all den mångfaldiga kunskap vi ega — förj utsagt hvarje steg på vårt framåtskridandes bana — förutsett hvarje hinder —upptändt fyrar, som aldrig fördunklas, uti det förflutnas ödemarker — kartlagt de uddar, som skymta fram genom det tillkommandes dimmor. Hvarje konst, hvarje yrke, som ger bröd åt millioner, kommer ursprungligen från någon hjerna, som först såg deni dess typiska bild. Det är alldeles obestridligt att hvarje uppfinning, innan den ännu blifvit uppfunnen, mäste varit sedd — det vill säga, dess bikl måste ha visat sig för uppfinnaren genom någon annan organ än hans ögon. Det är verkligen kostligt att läsa de skarpsinniga hypoteser, som framställts af kritici, hvilka sjelfva icke varit poeter, för att i Shakspeares skrifter finna spåren efter hans lekamliga lif. Jag har sett Shakspeares beskrifning på fenkolssamlaren anföras såsom ett tydligt bevis för att han måste ha stått på Dovers klippor, och jag har följt slutledningarne i en argumentation, som ville bevisa, att Shakspeare, på grund af den trohet, hvarmed hän målat italienska scenerier, ovilkorligen måste ha rest i Italien. Hans användande af lagtermer har blifvit citeradt såtzom ett öfvertygande bevis för att ban hade varit skrifvare hos någon jurst; hans skarpa uppfattning af patologisk anatomi har inrangerat honom bland ZEskulaps söner såsom en medicine studiosus, och på grund af hans allmänna benägenhet för filosofisk spekulation har det på allvar blifvit pästådt att Shakspeare alldeles icke var Shakspeare. En eå djup filosof kunde omöjligen ha varit en kringresande skådespelare; han måste ha varit sjelfva filosofernas furste — naturens lord-kansler — Bacon sjelt och ingen annan! Men måste det icke frappera dylika klyftiga iakttagare, att Shukspeares kunskap är icke mindre noggrann då den användes på lifsformer och verldsperioder, i hvilka hans personliga erfarenhet omöjligen kunnat gifva honom insigt, än då den begagnas till beskrifning af Dovers klippor eller är inbäddad i en liknelse, hemtad från domsalarne? Möjligen har han med egna ögon sett fenkolssamlaren hänga mellan himmel och jord; men hade han väl med sina egna lekamliga ögon sett Brutus i hans tält den skickelsedigra aftonen före slaget vid Philippi? Möjligen har han sammanrafsat en inlaga eller ett köpekontrakt; men hade han väl också haft sin hand vid författandet af Ceesars testamente, eller hade han af Marcus Antonius I blifvit rådtrågad rörande såttet huru detta testamente skulle kunna begagnas till att af en romersk jury erhålla ett utlåtande mot Roms frihet? För att förklara Shakspeares skarpsynthet i ting, som hade försiggått på jorden innan den förste saxiske invandraren hade sett klippan vid Dover, gifves det endast ett antagande som står i öfverens