Ringborg synes halva åtskilliga partier ar en sådan, — bör ja detta vara ett ytterst glädjande fenomen i stället för ett sorgupp väckande; det är sannerligen så sällan verldsbetraktaren finner hos folkens stora massor full enighet och en konseqvent hållning, a:t han i sjelfva verket borde i sin almanacka anmärka det som en fest hvar gång han ser sig i stånd att konstatera ett dylikt faktum, ja han borde finna sig uppmanad att för ela samtiden förkunna det högt, alt i hans fädernesland natio.ens sjelfmedvetande och politiska upplysning verkligen nått den ut veckling och styrka, att man ihela två år hållit tonen ut? utan att vackla, bevarat oförvilladt den samma tankegång, trots frestares mer eller mindre påhittliga fö att blanda bort den, och i stället för att ?modifiera sina anspråk, endast stadgat och formulerat dem med allt större bestamdhet. För dem, som på förhand gjort upp för sig en eller annen förflugen teori om en evig barndoms pjollriga idyll såsom den yttersta och yppersia formen för ett folks sätt att lefva och såsom det enda rätta vilkoret för uppfyllandet af staternas bestämmelse, kan det kännas obehagligt att göra den erfarenheten, att tiden verkligen omsider vuxit ur barnskorna; hos hvarje annan kan det endast föröka stoltheten ölver att tillhöra ett framåtskridande tidehvarf, när det visar sig, såsom här, att en nation omsider på fullt allvar vaknat, blifvit man och myndig tagit sina egna affärer om hand. Denna tid är icke Pbister? för andra än sådana, hvilka se spöken på ljusa dagen eller hvilka genom uppfostran, föraldrad skola, tröghet i begreppen, sjelfva tillhöra en förfluten epok; för mängden, för den ojemförligt större mängden, för the million, är den löftesrik och uppfriskande, såsom en af dessa herrliga nordiska morgovstunder i Maj. Det är en morgon, som icke lofvar 038 endast fagelsång och blomsterdoft och farniente?, utan öppnar för oss en dag af arbete och allvar, — så mycket bätwe! Det är icke under arbete med friskt mod, icke genom ädelt allvar för en ärlig sak våra timmar förbistras, men dagdritveriet är det som för: bistrer och förbittrar och — förelafvar. Det har för öfrigt sitt egendomliga intresse, att iakttaga litet mera i detalj: hela den rörelse, som för ögonblicket föregår i orterna närmast med anledning af de snart nog instundande riksdagsmannavalen. Naturligtvis fattas icke här i Skåne ringborgare?, till och med af ganska rent vatten, — de finnnas väl spridda öfverallt kring land och rike — men det är redan en stor fördel, att de, liksom profeten sjelf, d-n store f. d. expeditionssekreteraren, drifvas af ett omotständligt behof att uttala sig och alliså redan i god tid sjelfmant erbjuda sig för ett slags mantalsräkning, genom hvilken verlden åtminstone får för sin ytterligare ledning ett godt begrepp om deras — fåtalighet. Vi hafva äiven här en och annan, som går omkring och ! predikar om tidens bisterhet, om vådorna ! af ett blifvande ?bondregemente?, om allt : det betänkliga, som redan innefattas i komI: munernas sjelfstyrelse genom landsting och ! stadsfullmäkiige, om nödvändicheten af att: icke förhasta sig? i saker af så stor vigt och genomgripande betydelse, om det riktiga i att först ännu en gång noga ?se sig för?, o. 8. v. Ju närmare vi komma den tidpunkt, då den stora reformen skall finna sitt afgörande, desto uppenberare gripes en och annan af en viss nervös ängslan och mängen, som ännu i fjol var tapper nog och ?med om all, skrufvar sig nu som en mask, då bataljen närmar sig. Poltroneriet tager sig sken af politisk klokskap, tvehogsenheten ikläder sig skepnaden af en djuptänkande statsman, förräderiet ger föreställningar i det högre sofisteriet. Men för cet forsta är det, såsom redan sagdt, en stör fördel, att dessa föreställningar för det mesta ske, så till sägandes, på öppen gata, eå att hela verlden straxt kan lära känna sitt folk, för det ändra är det uf många, tecken ganska tydligt och ögonoskenligt, att någon egentlig sammanhållning mellan dessa . spridda konstmakare är fort grande ytterst svår att åstadkomma. Man hör visserligen då och då hviskas om att der eller der hållits ett förtroligt möte mellan dessa och dessa i ändamål alt få krigsplanerna mera systematiskt lagda och en organisation tillvägabragt mot reformen, men åtminstone bittills har intet förspurts, som skulle tyda på att dessa öfverläggningar burit önskad frukt. Snarare tyckes ännu i denna stund hvar och en särskildt arbeta på egen han. och blott efter som tilllället erbjuder sig, ) och aet är väl att märka, att knappast någon enda, utom rektor Sommelius i Lund, uppträdt så direkt reformfiendtligt, att han skulle dermed afskurit sig hvarje möjlighet till återtåg. Med ett ord, det saknas icke precist viljor för en konspiration mot regeringens hvilande reformförslag, det aknas måbända icke ens vissa krafter dertill, men emellertid är det så underbart stäldt, att konspirationen sjelf nästan tyckes uteblifva. Såframt man sålunda i hufvudstaden väntar sig, att det från Skåne skall till riksdagen infinna sig en samlad legion t. ex. af ringborgska ?godsegare? för att i ett enda slag stå friherre de Geer (för atticke tala om ?Allmänna Vällärdsutskottet) till marken, torde detta vara en icke obetydligt öfverdrifven förutsättning ; ganska många skänska ädlingar äro för det första lika goda reformvänner, som trots någon, andra skola hellre hälla sig helt och hållet tillbaka, än uppträda i en ställning, som ändå ?har sitt obehag med sig?, en och annan skall på riddarhuset visa, att han har sitt hufvud för sig och hvarken går af för hackor eller för opinionen, men en och annan? är ingen legio, ändtligen skall visserligen äfven hr X eller baron Y e!ler grefve Z resa upp till rikedagen med ett storartadt nej? i sin bröstficka, utan att detta dock skull förhindra honom, att hafva ett litet tyst och beskedligt ja? i ena vestfickan och att vid det afgörande tilliället händelsevis taga miste. Men samtidigt härmed har man att gifva akt på ett till ringborgarnes små rörelser alldeles motsatt förhållande, det är reformvännernas ständigt växande öfvertag, och att Hfvartan I otar ckala Nå blrerkahordon