don Cåndido utför trappan och in i huset, der det nu var nästan alldeles mörkt; belastad med sin dyrbara bamburörskäpp, med papperet, blyertspennan och cirkeln kunde den hederlige mannen dock ej besluta sig för att intränga i dessa okända regioner, förrän han först ropat sin käre och värderade Daniels namn. Färdigt?4 frågade denne och gick emot honom. tJa, men den måste renritas... Innan klockan tio i morgon förmiddag, setiorX, afbröt Daniel. Godt, det skall ske; men, min käre Daniel, nu få vi väl lemna detta ohyggliga näste! Ja, vi halva ingenting mera att göra här, sade Daniel och pick ut i förstugan, som nu var ulldeles mörk. Men just som han ämnade sätta nyckeln i låset, öppnades dörren utifrån, så hastigt, att don Cåndido knappt hann att likt en skugga smyga sig intill väggen, medan Daniel drog sig några steg tillbaka och hastigt förde handen under rocken, som för att söka ett vapen. Denna rörelse var nästan ofrivillig, ty Daniel väntade nemligen sedan några ögonblick att porten skulle öppnas, men han väntade att få se några qvimnor inträda derigenom. Detta var emellertid icke fallet, ty den som öppnat dörren var en karl, hvilken omsorgsfullt stängde porten och stoppade nyckeln hos sig. Don Cäåndido darrade som ett vass-strå och sökte fåtängt stödja sig mot väggen. En mängd blomkrukor hindrade honom att närma sig den. Daniel hade framdragit det fruktansvärda vapen, som han med sådan fördel använde den natt då han räddade Eduardos lif. Det var alldeles mörkt iftörstugan och vid första steg den nykomne tog, stötte han emot don Cäåndidos armbåge.