bondeståndet med den löjliga förespeglingen att, sedan ståndet till fullo förlorat dess nu i alla fall starkt grumlade renhet?, som var en så skön skapelse från 1723. så. skulle ständet sjunka till en politisk obetydlighet och förlora sin sjelfständighet. Man förgäter härvid, eller låtsar förväta, i förra fallet att Sverge af ålder egt och eger en aktningsvärd och upplyst medelklass, spridd öf.er hela landet, hvartill motstycke saknas i andra länder, framför allt i Norge. och att denna medelklass visst aldrig I skall förfäkta eller medverka till något ensidigt bondregemente; i sednare fallet åter: att värt svenska bondestånd förstått att häfda sin sjelfständighet emot en ötve mäktig och rik aristokrati, samt säke t hädanefter, med mera inre styrka och förstärkt med uppfriskande elementer, sk 1 ännu lättare förmå atvisa alla undertryckningsI försök af klasser och intressen, hvilka, äfven om det omöjliga inträffade att alla skulle förena sig i en galenskap. dock visserligen ej komma i besittning af den makt som 16:e och 17:e seklurtnas aristokrati innehade. För öfrigt — når sjelfva stånden upphöra, huru skulle stridigheter dem emellan kunna uppstå. Menar man att lik ska titla7? Om det vore möjligt att klasser och individer skulle förlora på hvad det hela vinner, så må för oss gerna alla stånd och klasser förlora, endast fSverge och svenska folket derigenom vinner i sedlighet, välstånd, makt. Sluiligen bör det kongl. förslaget med glädje mottagas af de många, som nu äro beröfvade rättigheten och pligten att vid val till riksdagsmän, eller i utöfning af riksdagsmannakallet egna sin tjenst åt fjäderneslandet. Och de-sa äro hvarken så få, eller så utan betydenhet, som mången förmenar. Äfven efter de förbettringar, som de sednaste åren i detta hänseende mediört, äro många medborgare at hög bildning alldeles uteslutna, såsom t. ex. embetsoch tjenstemän (utom presteståndet), läkare, jurister, vetenskaps män i allmänhet, konstnärer, 0. s. v.,såvida de ej genom sin börd tillhöra aden, eller i evenskap af magistratspersoner eller af husoch. fastighetsegare kunna förlora sig i borgareoch bondestånden. Det vill allteå synas såsom skulle det kongl. försloget hafva goda utsigter att varda entaget till lag: det har för sig ena statsmakten, regeringen, samt af den andru med visshet två stånd, med nära nog till visshet gränsande sannolikhet att tredje och, inom det fjerde — det första nemligen — betydande sympatier, om ock ännu endustaf en aktningsbjudande minoritet. hvilken visar stora anlag alt växa till majoritet: vidare de stilla i landet? och alla nu från riksdagemannaval uteslutna. Men vi böra icke göra oss några illusioner; ganska hotande krafter äro i oafbruten verksamhet för att qvälva eller krossa regeringens förslag, och de arbeta med en ölvervägande evighet och planmässigbet, sora skulle vara värdiga ett bättre mål. De, som ärligt tro förslagets öfvervägande brister och af detta skäl ogilla det, ehuru de af hbjertat önska ståndens och sjelskrifvenhetens afskaffande, de räcka villigt handen att samarbeta med dem, som i sjelfva verket aldrig önska någon förändriug, om icke ett äterförande af medeltidens anda, utan alltjemt betrakta adeln såsom det enda ursprungliga ståndet, hvilket i sin hand bör förena all den makt, som i vår äldsta urtid egdes af de s. k. Gudasönerna? — de hedniska konungapresternas eller prestdrottarnes alkomlingar och fränder, i en sednare forntid af jorddrotiarne, odalbönderns, nu ytierligare iörstärkt med byråkratiska elementer. Att snart sagdt alla ättlingar at den gamla prestoch jordadeln i tidernas längd äåtergätt till och blandats med folket; att al hela vår nuvarande adel näppeligen 20—30 familjer torde kunna uppletas med så förnämligv? ursprung, utan de flesta hafva en mera obskur härledning, sådant betyder för dessa historici rakt ingenting och hindri cke fromsinta ofrälse att nitiskt med och för dem samarbeta. Men de ärliga motståndarne, de, hvilk öppet uttala sitt ogillande, äro ingalunda de mest farliga; skäl kunna med skäl mötas och kullslås och det öppna motståndet bekämpas. Vida mer farliga äro de försåt ligt smygande motståndarne, af hvilka kanske en och annan till och med vill ge sig sken al det kongl. lagförslagets anhängare, för att i mörkret kunna så mycket mer obehindradt spinna sina nät och ränker. Dessa motståndare skola ännu länge hindra hvarje förbättring, om deras trollska verksumhet icke hätves och qväfves genom folkels manliga enighet, om icke regeringen är det stöd och den medverkan, som hon at hela folket har rätt att kräfva. Bland de många planer man berättat vara agda mot regeringens lagförslag, är det lock endast en, som jag anser mig böra vär utiryckligen omnämna, emedan sjelfva omnämnandet bör vara nog att kullkasta len, älven om den verkligen skulle varit ä vane, hvartill anledning icke saknas. Det ir en af dessa ?tina? planer, hvilka bruka ramkläckas af män, som, under konservaismens mask, i sjelfva verket gå revolutioens och upplösningens ärenden. Man kulle nemligen ha för afsigt att, likasom ägongäng förut till främjande at enskilda ntressen egt r.m, men denna gång blott i törre skala, till det afgörande ögonblicket id nästa riksdag uppskaffa icke blott tillängliga unga, politiskt såväl eljest obilade män, hvilkas egentliga styrka liocer