AMALIA. Roman i tvenne delar. AP Jose Mårmol). Huru?? Ja, jag är minsann icke blind! Jag såg nog att han haltade mera i dag än iår, då det ändå var första gången han var ute, och ibland, då han råkar stödja något på venstra foten, ser man att han lider grufligt. Oh, min Gud, huru oförsigtig han är! utropade Amalia lifligt, Och så vill han begifva sig härifrån4, tillade hon eiter några ögonblicks tystnad. Denne Daniel vill döda honom, vill göra mig galen, det är säkert! Skynda dig, Luisa, gif hit mina skor, och sedan... Sedan, sefora, skall ni dricka en kopp sockrad mjölk, ty ni är mycket blek. Det är för det ni ej ännu frukosterat och det är så sent. Ar jag blek? Ser jag sjuk ut, Luisa?4 frågade Amalia, under det hon med ett blätt band sammanlästade den spetskrage, hvarmed hon inbillade sig kunna dölja sin vackra hals. SNej, visst icke, sefiora, ni är lika vacker som ni alltid brukar vara, ni är blot litet blekare; men i afton... Tala ej derom! Huru? Var det ej derför ni var rädd att bli sjuk? teTvärtom, Luisa, jag skulle just derför önska att jag ej mådde bra.5 ) Se A. B. ni:r 83—85, 87, 89—92, 94. 96—102, 104, 106, 107, 109. 112, 113 och 116.