STOCEHOLM den 22 Maj. I representatiomsfrågan. ) (Muntligt yttrande vid ett sammanträde i Örebro stadshus den 8 Maj 1865.) Men skulle jag upptaga alla invändningar, som emot en representationsförändring blifvit gjorda, alla goda råd om förberedande arbeten, som först böra undanstökas; så skulle dagen icke räcka till. Det ånförda må således vara nog, helst som flera af de goda råd och nyttiga lärdomar, dem högvise motståndare välvilligt bjuda, bra mycket erinra om det goda rad man stundom hört gifvas barn om bästa sättet att fånga sparfvar, genom att strö salt på stjerten; samt äfven äro ungefär lika praktiska och välbetänkta. Af allt det redan sagda vill det synas mig som borde det af H. M. konungen framlagda lagförslag med itver omfattas och understödjas: i främsta rummet af alla verkligt konservativa, utan skilnad för ålder elier stånd. De konservative, hvilka i främsta rummet afse att konservera ett äl-kadt fosterland, dess sjelfständighet och dyrbaraste intressen, skola, så synes mig, vid mogen och fördomsfri pröfniog, ej kunna undgå att finna konungeus förslag mera betryggande än vår ståndsförfattning. Och de konservative, hvilka vilja bibehålla så mycket som möjligt af det goda gamla, borde väl äfven komma till ineigt derom, att ett för långt drifvet motspjernande, ctt motstånd mot hvad nära nog hela folket rättvisligen fordrar, endast skulle gagna de demokratiska elementer, för hvilka man hyser en sådan bäfvan: dessa elementer kunna bida sin tid, kunna, om de blot se på sina separatintre-sen, måhända lugnt gifva sig till iäls, med hvart år skulle deras utsigter till ännu större eftergilter och fördelar vidgas och lju:na, med hvar dag skulle de vinna, de konservative förlora terräng. Men de konservative kunna ej utan känbara förluster, fäderneslandet icke utan stora faror underkasta sig en dylik väntan. Regeringens lörslag borde yttermera kunna påräkna bitall, och understöd af Sverges ridderskap och adel. Jag märker, att man vill taga detta yttrande såsom skämt, som ironi. Nej, detär mitt ärliga, fulla allvar. En ärftlig adel, som icke är grundad på stor och oafhändelig jordbesittnivg, är så väl inför vetenskapen som sunda förnuftet, såväl ur konservatismens som liberalismens synpunkt, en orimlighet, hvilken ej kan haiva lång varaktighet. Men en position, som är alldeles ohällbar bör icke allt för länge försvaras, man löper eljest fara att förlora allt för mycket, förlora äfven sådant, som hvarje ärlig svensk skall vilja bevara. Genom Carl XI:s reduktion — nödvändig och i grunden rättvis, men hvars obilliga genomförande måhända vållat Sverge större förluster än Carl XI:s olyckliga krig — blet svenska adeln som stånd faktiskt tillintetgjord, berötvad de elementer, som erfordras för ett verkbgt öfverhus. Deremot har adeln, genom sin mera demokratiska än aristokratiska organisation, genom sin sammansättning af män ur alla yrken och klasser, ur alla samhällsställningar — ty adeln har numera intet som i det hela kan cvifva karakteren af ett stånd för sig, utan är tvärtom ett aggregat af alla stånd, yrken och klasser — ganska rik elementer för ett underhus. Just detta förhållande har gifvit adeln sitt öfvervägande riksdagsinflytande. Men häri sker ingen rubbning genom det hvilande förslag. t; de många män af adeln, som genom bildning, sjeltständighet, samhällsställning kunna rätt uppbära sitt namn, de skola antagligen, såsom medborgare och riksdagsmän, tå vida större inflytunde än de såsom riddarhnsledamöter någonsin kunnas påräkna. Må man icke glömma att en af adelns på en gång mesi aktningsvärde och must konservative män, framl. presidenten von Hartsmansdorfft, vid flera tillfällen och senast från sin dödsbädd bevekligt uppmanat adeln att offra en oförsvaurlig sjelfskrifvenhet, hvars vidhållande han ansåg ännu mera skadligt för adeln, än för de öfriga ständen. Konungens förslag bör vidare kunna påräkna att uppbäras af höglofl. presteståndet. Det stors inflytande eit rättskaffens presterskap bör ötva på hela folket och dess utbildning skulle, genom bifall till detta agförslag, antagligen mycket stegras. De prestmän, hvilka äro egnade och hafva håg för riksdagsmannav. rksamhet samt på denna väg kunna gagna ännu mera än genom in uteslutande prestliga verksamhet, skola vifvelsutan, efter nya författningen, hafva ulraminst lika mycken utsigt att blifva valde, som efter den gamla; och de, hvilka ky de politiska striderna, skulle kunna ! lippa den tryckande riksdagsbördan samt6 gna sig uteslutande åt sitt egentliga värl, )h itan att derföre beröfvas det i.flytande på al och allmänna åtgärder, hvartill ställd ing och karakter berättiga. Och för af)! sörandet af de rent kyrkliga frågorna ärå äl äfven ett kyrkmöte vida mer egnadt,! n våra fyra stånd. t Att det kongl. förslaget varmt understöd-n es af borgare och bondestånden, det veta viS la. Man har visserligen sökt att upp-P krämma borgareständet med det frambevurna spöket af ett ?bondregemente?, och ! a —FR fär ärr AA FR KR rr fr An -n Y fo AA RR Anv 149 AnhK 444 OO: