2 sm om oh hundratnsen inbyggare. Det är således lör litet, för att i tidens längd kunna bestå såsom sjelfständig och ovfhängig stat. De: har alt snnat än god råd att bära en ci vilistas Det kan ej uppställa en arme ä större styrka än 30000 man och en mot svarande flotta. Allena kunna vi ej för ävara. oss mot någon fiende, och erfarenhete: har visat, att vår tillvaro ej är af så stor: intresse för Europa, att mäktigare state, vilja bemöda sig att upprätthälla Danmark såsom uberoende stat. Oss är således inger annan. utväg öppen, än att sö-a förena Os med en större makt, för att förvissa Ost om nationelt bestånd. Åt något håll måste vi vända oss, antingen till Tyskland elle till Skandinavien, eljest 1å vi undergå en ny delning. För danske män kan valet ej vara tvif velastigt. Gifva vi oss under Pyskland, bli vårt öde likt Polens. Man skall i säd.n: fall börja ett utrotningskrig mot vårt språk och vår: nationalitet, som kommer att fortgi i århundraden, bringa olycka och förder öfver kommande slägten och sluta med at: utföra undergångens dom öfver vårt fädernesland. Vi ha således intet annat val är att vända oss mot Norden och förena oss med de skandinaviska brödrafolken. Dennv förbindelse är naturlig; ty våra grannar för stå vårt språk och vi deras. Våra seder och bruk äro något så när de samma, son deras, och vi ha en till stor del gemensan: historia; ty med Norge har Danmark varit förenadt i 400 år och med en betydlig del af Sverge änuu längre. I utlandet anser rsoner från de tre nordiska rikena såson: andsmän. I Frankrike, England, ja till en del i Tyskland. känner man ej längre någon dansk, utan blott en skandinavisk träga. Det såg på sin tid ut som om det var Danmark, som skulle en gång för alla saml: de nordiska rikena till en stat, liksom Danmark redan engång har för en tid förenat dem. Nu har bladet vändt sig. Det är nu från Sverge styrkan och impulsen måste komma. Och den skall komma, ty känslan ul de noruiska folkens solidaritet lefver ho såväl den svenska som den norska allmogen och medelklassen. Endast det parti, son representeras-af den nuvarande svenska re geringen, (grelve Manderström), synes hatve aflägsnat sig något från skandinavismen. Visserligen är det också skandinaviskt sin nadt på sitt sätt; men medan de verklig: skandinaverna önska i det förenade Norden upptaga alla landsdelar, der den nordisk tungan ljuder, tyckes det herrskande rege ringspartiet i Sverge endast önska förening med ett så litet Danmark som möjligt, kanske helst med Sjelland allena. Det utgår utan tvifvel från den betraktelsen, att Öatersjön i framtiden kommer att bära två flottor, en rysk och en preussisk. Med dem förenade kan den svensk-norska flottan ick: mäta sig. Sverge mäste derföre förena sig med endera af de nämnda makterna, och då ett förbund mellan Sverge och Ryss land etter förlusten af Finland är en omöjlighet, har Sverge ej annat val än att fören: sig med Preussen, till hvilken mak: mar derför fruktar att komma i ett spändt för hällande genom en förening med Dunmark hvilken kunde leda till en fortsättning at den nationella kampen mellan germanism och skandinavism. Hur plausibelt detta re sonemang kan låta från ensidigt svensk syppunkt, är det likväl mycket kortsynt, 5 den tyska nationen är aggressiv. Den skall. om den ej möter kraftigt motstånd, arbetr sig fram och engång i tiden hota Sverge lika allvarsamt, som den nu hotar Danmark. Den tyska kolonisationen är redan i full gång i Skåne, och Sverge måste vars på sin vakt, om det ej vill dela samma öde, I som dräbbat oss. Lika oklokt som det skulle vara, om Sverge sträf:ade efter upprättandet af et Skendinavien till Stora eller Lil!a Belt, like oförståndigt vore det att medverka till et: Skandinavien, som innefattade länder med aigjordt tysk nationalitet. Här gäller de: just, att största styrkan ligger i den riktiga egräneningen. Den svensk-norske konunen synes 1 detta fall ha blick ör det rätta. Medan konferensen i London ännu var sam ) lad, skref han ett bref till konungen atl Danumark och ett till dåvarande konseljpresidenten Monrad, med försl:g om upprät tande af ett skandinaviskt förbund, med än-: damäl att försvara den dänska delen af -lesvig, hvarjemte han uppfordrade Danmark: konung att ingå ett familjefördrag, som kunde : förbereda möjli -— om om AA Lr 2 mr 2 -— ee igheteu att förena de tre kro norna på ett hulvud. En sädan familjöfverenskommelse blef också utarbetad å dansk sida och, såvidt man vet, skickad till Stock holm. Men planen strandade mot Christiar IX:s och Moprads yrkande, att äfven Holstein (!) skulle tagas med bl nd de skaudh naviska länderna, hvilka väl måtte varr starka nog att beherrska sagda provins. Detta svar lat som ironi på en tid, då den cimbriska haltön hölls besatt af tyska trupper. Efter hvad jog kunnat erfara, var det dettv svar som gjurde ett hastigt slut på underhåndlingarre, hvilka egde en märklig ölvereusstämmelse med de ider, sowm vid past samtidigt uttalades af franska sändebudet på Zondonkonferensen. I Carl XV:s lika kloka som oegennyttiga förslag är Nordens program första gangen uppstäldt i sin tulla renhet. Skada blott. at det så tvärt alvisades. Härigenom och genom den svensk norska regeringens affall från skandinavismen under kriget har dennr ide lidit ett atbräck, som ej så snart kan bot.8. Danmark skall sålunda utan tvifvel en god tid ännu vara hänvisadt att föra et skenbart oberoende lif. Vi ha då intetannat stt göra än bemöda oss att inrätta deuna vär tillvaro så drägligt som möjligt sann förbereda oss så att vi, när tiden är mogen dertill och sinnesstämningen bland folket i alla tre rikena åter vänder sig nfgjordt i åen riktning, som är den naturliga, kunna inträda som en betydande medlem i det nordiska folktörbundet; Enligt Berliugske Tidende ämnar regeringen äfven upplösa riksdagen, för att om möjligt der vinna pluralitet för sitt förfatwingstörslag. Hur valen komma att slå ut, är naturligtvis ännu omöjligt att förutsäga. båda sidor göras stora anstränga en ott nvorka nå ginnesstämninpen.