hafva mer dramatisk hållning än de öfriga. Detta visar sig bäst i tredje aktens början, scenen mellan Zoe och Georgios, som utgör den ur rent dramatisk synpunkt båstai hela stycket. Detta vore ej möjligt, ifall de der handlande karaktererna hade en så lyrisk prägel som t. ex. Maria. Den gamle utlelvade Romanos har särdeles lyckats skalden; bans uppträdande ingriper visserligen ej direkt i handlingens gång, men är fullkomligt berättigadt lör att motivera Zoes afsky och hennes glödande hjer.as bänvändande till den nordiske hjelten, som i allt är motsatsen till hennes ömklige make. En utförligare undersökning af samtliga styckets personer skulle vara af mycket intresse, men förbjudes os3 af utrymmet. Vi nämnde, att äfven epiken ofta inkräktar på dramatiken hos Oehlenschläger, och Väringarne erbjuder i detta hänseende ganska talrika och slående bevis. Hela skildringen af väringarne, för såvidt de här uppträda, utgör ett sådant episkt element, som hakar sig fast; vid och uppehåller den dramatiska utvecklingen. Scenen vid deras ankomst, med sin marsch, musik, fantörevisning m. m., har, kanske litet elakt af Heiberg, kallats ?en vaktparad; men i hutvudsaken, eller hvad dess olämplighet för det högre skådespelet beträffar, har han onekligen rätt. Atven upp!irädet i giliesalen med Olaf Tryggvas..ns uppenbarande är ett osmält stycke epik, utan inverkan på handlingen och tydligen infördt for effektens skull. Etts annat episkt, ej dramatiskt moment, som Oehlenschläger med synnerlig förkärlek inväfver i sina skädespel, är sång och musik. Vi kalla det episkt i sitt törhällande till dramat, emedan det inkommit deri på den episka vägen d. v. s. från handlingen, tänkt som berättad, med alla sina oväsentligheter 0. s. v. logen kan neka, att ienberättelse det gör god effekt att höra om, ?huru den och den eller de och de upp: stämde följande sång?, hvilken då anföres; men i dramat måste allt sådant utelemnas, i tall det ej väsentligen inverkar på handlingen. Med intet ar de flera sångoch musiknumren i Väringarne är detta fallet, om vi undantaga Elisifs lilla romans (IL. 9), deri hon ger för Harald tillkänna, act hon lefver. Stundom är detta jägtande eiter en operamessig effekt rent af stötande, såsom i de unga flickornas kör (I. 7). Hvad dialogen angår är den, som man af en Oehlenschläger kan vänta, i allmänhet förträfflig och jemförelsevis vida mer dramatisk än mycket ef planen. Den innesluter dessutom en fullhet af rik poesi, som lång liknelse, ett poetiskt uttryckssätt, som hör hemma i lyriken, ej i dramat. I sammanhang med ofvanstående korta tjusar örat och inbillningen, när den ej, som stundom händer, förfaller i en något l: karakteristik af Väringarne, der vi ej kungömmande felen, ha vi det nöjet att anmäla den redan tryckta öfversättningen, efter tvad hand, är gjord med trohet och smak. ren behandlat väl och med omsorg: så t. ex. den mycket omtalade monologen i slutet af andra akten. Vi framhålla särskildt den ledighet, hvarmed han förstått smyga sig efter originalet, utan att uppoffra något eller frångå troheten, emedan dessa egenskaper sällan förenas hos öfversättare af poetiska arbeten. Visserligen ger den orimmade jamben en betydlig lättnad härvid; men en ordagrann öfversättning, som kanske mången tror skulle gå för sig, kan omöjligen duga. De fina språkskiftningarne. mellan svenskan och danskan fordra ofta en betydlig ändring af ord och ordställningar; och med dessa skiftnivgar är öfversättaren fullkomligt hemmastadd, häri bildande ett aktningsvärdt undantag från flertalet af de personer, som ötversätta frän danskan. Vi tillägga här några ord om det sätt, hvarpå stycket här presenterar sig å scenen. Utförandet på vär kongl. teater moisvarar i de flesta fall billiga anspråk. Hr Elm lund, som Harald Hårdråde anslår genom den manliga raskhet och ungdomligt krattiga hållning han alltid förstår ge sina gestalter; hans utförande af de flera mouologerna är förtjenstfullt, om än vi skulle önska en mer lyrisk färg åt den oftaberörda, rent lyriska monologen i endra aktens slut. Fru Swartz (Maria) ger denna älskliga, svärmande karakter rätt vackert och värdadt, men nägot svagt: en starkare lidelse måste tänkas råda hos den unga grekinnan. Såsom Romanos har hr Swartz skänkt oss en ny ssapelse af sin konst; den är af originel och af god effekt. MIl Åberg som Zoe har gnat sin roll ett berömvärdt studium, lom densamma än öfverstiger hennes krafter och förmåga. Ett visst framväsande af några repliker borde hon ändra, såsom på en gång oskönt och svårfattligt. Hr Hanson (Georgios) är allttör storståilig i början, i I scenen med Zoe (111: 2) deremot vida bättre. t Dahlqvist (Olof Tryggvason), fylla alla väl sina platser, Uppsättn ngen är värdad och I vacker, och det hela går med god ensemble. t) Vi tillönska stycket, som, oaktadt sina fel, -I dock tillhör den goda, den poetiska dramatiken, en lång lifstid på vår scen. Ny norsk och dansk littteratur. IL N. M. Petersen: Bidrag til den danske Literaturs Historie — Steenstrup: Dansk Maanedskritt. — H. N. Clausen: Bidrag till Reaktionens Charakterist oo slam ss Äfven de rimmade styckena har öfversätta. nat framhålla de i öppen dag liggande förtjensterna lika utförligt, som de för den J: mindre kritiske åskådaren litt sig undan! hvilken stycket gifves. Den vittnar om enl lÖrriga medspelande, särskildt naturligtvis hr