9 ter, icke blott innehäller en liten schellingsk O) estetik in nuce2, utan äfven — och detta ärst) hutvudsaken — det bästa och ssarpsinni-oc gaste, som änmn finnes skrifvet cm den store an skaldens skapllynne och förnämsta verk. !O Naturligtvis kwuna vi ej här följa honom i vä hans på strängt vetenskaplig grundval hvi-sil lande utredniog af ämnet; men viskola vid til betraktandet af det förevarande dramat blifI de va i tillfälle att antyda hufvudresultaten afltär denna undersökning, på samma gång vi särhe skildt framhälla det karakteristiska i Oeh-ra lenschlägers dramatiska författarskap öfver-h hufvud. stå Hvad valet :af ämne beträffar, är måhända I m Väringarne, hwars innehåll vi här förutsätta som bekant, dlen lyckligaste af alla skaldens 8. k. tragedier. Iden att skildra nordboerna i beröringen med det utlefvade Bysanz och den urartade greekiska kulturen och derigenom så mycket kraftigare framhålla deras egen företrädesvis uttmärkande karakter ger tillfälle till en pllananläggning af den yppersta effekt. Friedriich Halm har bland annat i sin Fäktaren frrån Ravenna, der ett liknande tema ligger tilll grund, visat, hvilken fullhet af sannt dramatiskt stoff det kan gei utbyte. Har äfven Oehblenschläger gjort det? Denna fråga sall kanske det följande bidraga att besrara. Det första vikunnaanmärka, är att skalden vid utkastandet af planen låtit dt patos, kärleken, så växa de andra öfver hufvudet, att derigenom förlorats den rikare dramatiska utvecklinv, som införandet af flera mot hvarandra kämpande motiver och deras inbördes jemvigt gifver. Detta grundfel delar stycket med alla öfriga af denne skald, och förhällandet måste således häntyda på nägon väsentlig brist i havs dramatiska organisation. Saken är också den, att Oehlenschläger är hvad Heilö berg kallar et umiddelbart Genie, hvars uppfattning af hvarje poetiskt stoff är naiv, d. v. 8. oreflekterad, lyriskt-episk, och att han således i grur den saknar den kombinerande och reflekterande krafi, den förmåga att på hvarje punkt stå ötver och utom sitt eget verk, hvilken är det karakteristiska kännemärket på den äkta dramatikern. Det patos, som hos Oehlenschläger oftast framhäfves på de öfrigas bekostnad, är kärleken. I j Så utgör den här motivet för Haralds, Marias, Zoös och Elisifs handlande. Genom denna ensidighet och den nästan fullkomliga bristen på andra motiver tår hela utvecklingen en enformig, odramatisk gång. Det kan för öfrigt ej nekas, att planen inom den en gång utstakade gränsen är skickligt uppgjord. E:xpositionen i första akten är utmärkt; men den har det felet att låta oss vänta en del utsigter, hvilka vi ej återfinna i det följande. Så erhålla vi ej vägon dramatisk skildring af Väringarnes beröring med grekerna och blotta beskrifningar på de sed-li nares mot de förras kontrasterande skaplynne. Så nästan försvisner Elisif, efter att och Haralds särlek är skildrad med för rirga rc ha vi at sig lott i en scen; och dock utgör ti Haralds kärlk och trohet för henne just det st motiv, som xall på det starkaste ätdragajg den dramatisa knuten. Och äfven Marias si utförlighet för att kunna intressera åskåda-F ren i sådan grad, att han klart fattar de ursv densamma framgående konflikterna. Ett moment i plenen, som visserligen är af mycken scenisk ettekt, men för ölrigt nedtynger den, bildar Olaf Tryggvasons framträdande. Man har, utan skäl, klandrat skalden derför, att han, genom att låta den gamle kungen i sista akten upptäcka sig för alla Väriogarne, rubbat det mystiska dunkel, som omgifver sägnen om hans räddning i slaget vid Swoldern och sednare lefnad som eremit i Syrien. Hans framträdande inför Väringarne såsom Olaf Tryggvason, endast af ett ögonblicks infall och utan någon större påföljd bortkastande sitt incognito, är utan tvifvel ett missgrepp. Karaktersteeckningen i Väringarne är öfverhufvud ganska god och med större konst utarbetad än i de flesta andra Oehlenschlägers dramer. Visserligen eger den ej det djup och den styrka, som det äkta sorgespelet kräfver, och benämningen tragedi är derför mindre passande för stycket: men I den är omvexlande och underhållande, ehuru karaktererna för åskådaren utveckla sig mer lyriskt än damatiskt, d. v. s. framträda mer omedelbart ch ohöljdt, än återhållet och dämpadt. I denna omständighet, som äfven återlinres i skaldens andra dramatiska arbeten se vi ett nytt bevis på hans mer lyrisktepiska än dramatiska skaldeindividualitet. Hans hjeltar och hjeltmnor framstå gemst klara och färdiga för åskådaren; deras karakterer utveckla sig endast på bredden, sällan på djupet. Sådana de fran början äro, visa de sig, och sådana de visa sig, förblifva de. Dermed är ej segdt, att de ej fortskrida i handlande; men sjelfva l. deras hällning undergår oitast ingen egentligen genomgripande, omhvälfvande förändring. Till denna omedelbara uppfattning af karakteren sluter sig nu det hos Oehlen schläger temligen trägna bruket af monologen, som hos honom oftast är lyrisk, utgör , ett personens framhällande af sin karakter -loch stämning öfverhulvud, ej, som t. ex. hos Shakespeare, ett själens återgående i sig sjelf straxt före fattandet af nägot stort beslut eller utförandet af någon ingripande handling, i hvilket sednare fall monologen först blir em äkta länk i den dramatiska utvecklingens kedja. Så håller i Väringarne Harald tyrar monologer (I: 6, II: 2, IV: 1. 4 6), Maria två (III: 6, IV: 2) o. s. v., och fvill man på dem tillämpa Goethes till Oehs lenschläger sjelf yttrade ord: ?När jag fort j vill göra en dramatisk författares bekants skap, läser jag en af hans vigtigaste mono: d loger, så fir jag derigenom straxt en id 1, Jom hans enm, tinner man just en bekräfn telse på had vi nyss i allmänhet sade om I skaldens mnologer. Man höre blott Ha:ralds i slutet af andra akten efter Marias I forsta (III: 6), för att inse, huru störande lyriken sturdom tar fram hos Oehlenschläi I ger. n ig Fetraktade hvar för sig och utan afsealende på det hela, förete karaktererna rätt r mycken omvexling och äro omsorgsfullt teck;, nade. Harald är en bland Oehlenschlägers n präktigaste gestalter; naturligtvis ibland nåel got hjertvjupen, men för öfrig: sraftig, man: To ooo FR EA RE tt IE a