sagets huufvudgrunder, uppläste centralkomitens zsadress till svenska medborgare samt uppmnanade derefter de närvarande att yttra sig. . Löjtnantt Rosenqvist af Åkershult begärde Jordei och anförde töljande: Mina herrrar! Upptagen ej illa en enkel framställning aff mig, rörande den litsfråga, som i dag här afhandllas, och hvilken snart ätven kommer på dagordwmingen inom de fyra riksstånden. Jag har mågra särskilda, nästan tvingande skäl att nu yttra mig; annars skulle jag hvarken velat eller vågat att upptaga eder tid. Först måste jag anföra en ännu fortlefvande tacksamhetskänsla för den hedrande utmärkelse mig vederfors, då jag år 1859 af denna valkrets utsågs till representant inom borgareståndet. Jag har ansett mig skyldig öppet ådagalägga Tatt tidens kalla reaktionära vind, som blast och blåser från ett och annat håll, icke minskat min Innerliga värme för en lagbunden allmännelig rihet. Jag har äfven bort, i egenskap af adelsman, inför eder, mina herrar, öppet uttala min mening och mit blifvande votum i den stora fråga som afser att tillintetgöra adelns sjelfskrifvenhet ochh presteståndets besynnerliga politiska ställlning; ty en tystnad at mig i detta fall hade annnars lätt kunnat tydas såsom dubbelhet ellerr feghet, ett par kanske stundom nyttiga egenskkaper — dem jag likväl aldrig kan lyckas att Iförvärfva mig. Dessförutttom tror jag mig i tillfälle kunna framdraga ett och annat, som, såvidt mig kunnigt är, hititills blifvit dels uteglömdt, dels måhända allttitör lätt behandladt vid de reformmöten, om hvvilkas åtgöranden jag lyckats erhålla någon kännnedom. Efter dettta lilla förord skyndar jag till hufvudämnet. Till fädderneslandets båtnad kan icke ståndsindelningen bibehål!as ino representationen längre Yän den inom sjelfva folket eaer en fast grund. Det måste derföre vara anaeläget att innan denna redan vittrade grund sönderfaller, bereda en ny tidsenligawe form att sätta i den gamlas ställe. Det är icke jag, mina herrar, som skrifvit och först uttalat dessa lika sanna som minnesvärda ord. Det iär vår konung, vårjustiestatsm nister, våra statsrsåder, vår hela regering, som otörvanskliiga ära tillkommer. Jag säger denna olörvanskliga, ty få äro i sannn; de konungar och få de komgl. rådgitvare, hvilka så otörskräckt, som vår kconung och vår regering, våga att inför represerntationen och hela folket blotta en så bedröflig, cen så vådlig sanning. Ara nu och ära i all tid, genom historien, åt var älskadte konung samt åt hans samtlige nuvarande ädtle, upplyste.och fosterländske rådgifvare! Vi veta således med säkerhet, mina herrar, genom vårr egen konung och hans rådgifvare, att nuvarande: representationssätt har — en redan! vittrad gruind. Vi hafva väl länge sjeltva anat det och taiat derom, man och man emellan; ja vi hafva till och med stundom offentligen uttalat något ditåt, ungefärligen detsamma — dock har alltid telats ett visst något, för att öfvertyga hela folket derom — och detta något, som vi nu lyckligtvis fått, var den kongl. hallsiämpelns påtryckning på den gamla anade och redan erkända sanningen. Den vittrade grunden har tillika fått kungligt afsked — och konungslig fullmakt är i förvög den gamlars ställ. utfärdad fför en ny tidsenligare form att sätta Så lyda de kongl. orden. Ja — Giud ske lof för allt detta! Men vi få ändock iclke lägga armårne i kors, ty lätva föder synd och synden död, som presterna ganska riktigt lära. astän vi hafva konungen och hans råder till vänner, så är oss ändock ingen brist på åtministone några fiender Dessa måste vi upptäcka och bekämpa, naturligtvis endast på ötvertygeksens och laglighetens väg. De värsta bland våra fiender äro de — smygande: Vi märka alla dagar deras tillvaro och verksamhet. Eller huru sku le annars den djerfva och förmätna osanningen, som tisslas fram här och der, att konungen vore emot representationsförändringen — kunnat tödas och smått växa till?! svenska konung af dem jag sett eller hört — och jag har haft den lyckan att, som det heter, lefva ut fyra sådana och den sanna glädjen att nu lefva under den ö:te — den mest svenske konung, säger jag på fullt allvar, han skulle med sin öppenhet, sin ridderlighet, sitt oförskräckta mod kunna spela dubbelt spel med sitt trogna, lonom så tillgifna folk. Omöjligt! Alldeles omöjligt! Ser haa sig händelsevis nödsakad, af högre och för oss kanske ofattliga skäl, att ändra den af honom högtidligt uttalade öfvertygelsen om behofvet af att i stället för den redar vittrade grunden lägga en ny tidsenligare i den gamlas ställe?, siå är konung Carl också nog karl att öppet gilwa detta tillkänna. Vi förkasta alltså med oviljja det emot konungen och hans rådgifvare smygande förtalet! Vi krossa med föraktets hela. styrka det giftiga, det orena vapnet! Alltså en seger vunnen; ty, som sagdt, vi lita på konumgen, på regeringen. Omnämnda smygande krafter söka äfven förfördela ridderskapet och adeln, genom ett tyst kungörade af en dom, som icke blitvit fälld eller ens innu kunnat tällas på riddarhuset. Jag. ullater nig ödmjukt fråga: hvilken dödlig vetj riddersk pet och adelns blifvande beslut? Svaret lyder het kort: Ingen! Den sm känner och rättvist erkänner svenska adelns tsterlandskänsla, såväl nu som förr, den tvekar ike att hoppas på dess bifall till hvad en älskel konung onskar och svenska folket så ifrigt beer om. Jag tillhör åtminstone det örvervägande stora antal som både hoppas och tror på adelns blitvapde samtycke. Med lugn och värdighet skall adeln säkerligen också bemöta de iform af hot, låtit komma sig till last. Beträffande presteståndet, så kan detta ej älska en redan wvittrad grund. Presterna bygga ju sjelfve gudaläran på ett fast hälleberg; och på gudalärans sanningar bör samhällsläran ovilkorligen stödja sig, så framt sjelfva samhället skall kunna ega bestånd och välsignelse främjas ötver dess me:dlemmar. Hvarje dag skänker nu också anlednimg till cen förhoppning att presteståndets blifvandde ledamöter, vid instundande riksmöte, samt occh synnerligen, skola samtycka till konungens, reegeringens och folkets fromma önskningar. Borgaareoch bondestanden hafva redan genom undersåltliga uppvaktningar och tacksägelseadresser gifviit på hand, som det i dagligt tal heter, och ingen lärer, utan ringaste skäl, vilja misstanka dessa klassers fullkomliga uppriktighet i afseende å deras blifvande beslut. Jag kan således icke inse hvarföre man skulle betvifla en lycklig lösning af den föga invecklade gåtan. Men, om man ovilkorligen äskar en kort Jemförelse emellan det representationssätt som vi af ålder ega och det på hvilket konungen och regeringen nu bjuder oss, så vill jag ingalunda undancraga mig detta lilla öfverflödiga besvär. Jag skill söka göra pinan så kort som möjligt. kn iksförsamling, hvars hufvudsakliga ändamål naurligtvis är, att i hvarje hänseende gagna det fok, af hvilket den blifvit vald eller tillsatt, bör, i gengäld för den erhållna utmärkelsen, 1 främsta rummet, genom exempel och nyttiga lärdomars spridande, söka höja nationen i andligt, intellektuelt och medborgerligt hänseende. Om riktigheten af denna sats torde vi alla vara ense. Nåväl! Huru långt fram på denna väg hafva rikets ständer, under tidernas tider, fört eller dragit oss? Jo, vi veta och höra af dem sjelfva, att hvarje konung genast efter döden, ovilkorligen, oåterkalleligen, ohjelphgen blir — högst salig! Vi hafva ?i djupaste underdånighet? hörc och lärt detta. Vi hafva äfven, med undersåtligaste värdnad nit och trahet inhoemtat att vår lafvanda I: Den mest) må enstaka hetsigheter, som obetänksamheten,