man väl nu der i våra dagar i stället för allt detta? En brokig skara af hofmän, civila och militära embetsmän, industriidkare, sparsamt interfolierade med en och annan jordbrukare från provinserna. Och ingenting törhindrar, att fjerdeparten af landets lagstiftningsrätt der utöfvas än af en 500 man stark bataljon, än af ett litet slutet sällskap af tjugo personer. 1 detta fall åtminstone råder der den största möjliga grad af rörlighet. Det kan visserligen icke bestridas, att mycken patriotism, mångsidig sakkännedom och ett icke ringa mått af statsmannainsigter finnas spridda inom denna kammare; men alla dessa goda egenskaper äro numera individernas tillhörighet, icke ståndets: och den på dessa egenskaper grundade kompetens synes väl böra bestämmas icke genom bördens slump utan genom det fria medborgerliga törtroendet. Och huru delade meningarne föröfrigt än må utfalla rörande grunderna för en ändamålsenlig valreform, skulle det väl ändå svårligen numera falla någon menniska in att vilja organisera en valmannakår så att dess medlemmar utgjorde samma en person, nemligen hufvudmannen för en adlig ätt, och likväl är det just på grund af ett sådant vidunderligt valsätt .som en stor del af riddarhusets ledamöter der intaga sina platser. Så långt har adelns representantkall afvikit från sina ursprungliga former; såtunda är äfven inom detta stånd förändringen redan inträdd och upplösningsverket i full gång. Nekas kan emellertid icke, att upphörandet af adelns representationsrätt innebär ett betydande offer ifrån dess sida. Utan att vilja tala om de utsigter till betordringar på embetsmannabanan, hvilka genom denna rätt öppnas, så är det obestridligen ett dyrbart privilegium att kunna så der omedelbart. oberoende af kandidaturer och val, få deltaga i sitt lands lagstiftning och tala till sitt folk. För den som nu har ordet, och som under andra förhållanden sannolikt aldrig kunnat få bekläda representantkallet, kommer upphörandet af berörde rätt tvifvelsutan att kännas såsom ett ofier; men han skall villigt och pligttroget frambära detta offer på fosterlandets altare, Jör att sedermera få inom eder krets, mina herrar, utöiva det anspråkslösare och med hans förmåga mera öfverensstämmande kallet af väljande. Huru majonteten af ridderskapet och adeln kommer att uttala sig i frågan är vanskligt att på förhand vilja bestämma; men vi få ej förgä att svenska adeln redan vid mer än ett tillfälle visat sig mäktig af uppoffringar. Den ådagalade detta 1809, och vi böra hoppas, att den skall göra det äfven 1865. Vida fastare, mera sammanslutet visar sig visserligen presterskapet såsom stånd; men denna fasthet, denna sammanslutning verkar här till öljd af sakens natur en från allt korporationsväsende uskiljaktig ensidig! Den mångsidighet, som i viss mån karakteriserar riddarhuset, och som i en och annans ögon kan ge detta hus ett visst sken af berättigande, finnes ej, och kan ej finnas hos det högvördiga ståndet. Dess medlemmar äro alla statens embetsmän, tillhöra alla en strängt sluten korporation, och sakna alltså de hufvudvilkor för befogenhet till representantkallet, som den moderna statsrätten fordrar. Någon synnerligt märkbar inre förändring kan ej spåras inom denna korporation såsom riksstånd betraktad; men utom ståndet ha på sednare tider bland rikets presterskap sande och varnande stämmor förnummits, som bära vittne om att det kristliga läroembetets in: nehafvare i allmänhet kommit till insigt deraf, att deras höga och heliga kall ligger utom och öfver politikens område. Sverges prestestånd befinner sig nu på en skiljoväg: låtom oss hopas, att det kommer att välja den ler icke till ståndssalen, utan till församlingarne och kyrkomötet; och måtte de stundande valen komma att gifva stöd åt denna förhoppning. Biand alla de fyra stånden är borgareståndet ostridigt det som i våra dagar mest frigjort sig ifrån ståndsväsendets attributer. Förändringen är här i det närmaste fullständigt genomförd. Sverges borgare ha velat utbyta denna titel mot den mera omfattande, vida vackrare af medborgare. Ståndet har redan vid mer än ett tillfälle visat sig villigt att antaga hvilken reform som helst, blott att den innebure en utsigt till befrielse från det nuvarande oefterrättlighetsIståndet. Från detta häll kan man således j ha att befara något motstånd till det kongl. örslaget, hvars förtjenster ståndet dessutom relan på förhand oftentligt erkänt. I samma riktning har ock rikets fjerde stånd ippträdt, efter att redan förut ha beviljat åtkilliga eftergifter till upphäfvande af de skranor, som förr spärrade tillträdet till denna kamnare. Den samhällsklass, som representeras af letta stånd, beredes genom förslagets antagande n stor och hedrande uppgilt. I dess händer kommer nemligen att till större delen läggas ralmannamakten, och ansvaret för denna makts ätta utöfvande kommer sålunda att i icke ringa nån hvila hos Sverges allmoge. Denna allmoge har af ålder gjort sig känd för sundt mannavett och godt omdöme i fråga om personer. Vi böra hoppas, att dessa egenskaper hädanefter liksom hittills komma att vara och förblifva de för dess handlingssätt ledande. Det kongl. reformförslagets hufvudgrurder äro redan så allmänt kända och af Tfolkmedveandet med bifall omfattade att de numera j behöfva vidare förordas. Spridda anmärkungar i tal och skritt ha visserligen försno nen de klandrande stämmorna ha knappt fö: nått göra sig hörda under genljudet af det Ulmänna bifallet. Satser sådana som t. ex. lenna: Vi äro visst icke emot en reform, nej jevars, blott det icke blir den nu töreslagna.? — ia numera fallit i kurs. Andemeningen deri är Utför genomskinlig att längre kunna döljas. Itt en gång omsider komma ut ur den trånga tuga, i hvilken svenska folket varit innestängdt, letta är hufvudsaken. Hvad sättet angår, så är vär likasom alltid den genaste och naturligaste en den bästa, och en sådan erbjudes oss nu t kongl. förslaget. De brister, som deri må örefinnas, kunna lätt sedermera med samlade rafter afhjelpas; men hvad som icke så lätt kan rsättas är försummandet af det gynnsamma tidssgonblicket, i hvilket vi nu af vår konung mavats att omsider stå upp från den sekelslånga sömnen och framträda inför vårt land, inför våra tamförvandter, inför hela Europa såsom en naion, hvilken med klarnad blick öfver samtid och tterve.ld förmår frigöra sig från förgångna tilers tryckande och förlamande tvångsband. Lå.om oss derföre redan nu på förhand bringa ett sladt välkommet åt det nya tidehvarf, hvilket med detta år, som vi hoppas, skall för det kära fosterlandet uppgå, och hvars lösen då blifver, icke såsom ofta hittills ett trögt på stället marsch ! atan ett raskt, ett förtröstansfullt framåt! Lefve Reformen! Hr L. J. Hierta sade sig endast vilja lemna ett kort postseriptum till de föregående anföranlena, hufvudsakligen för att belysa ett par yttanden, som förekommit, deribland ett, som lits af en bland reformens vänner, och hvilket ljest skulle kunna missförstås, det nemligen att conungen i det nya förslaget skulle afstått myccet af sin makt. Ett sådant uttryck skulle Teormens motståndare, som gerna ville begagna tonungamakten till fana, lätteligen kunna använda såsom ett argument för sin förkastelselom öfver förslaget. Yttrandet kunde innebära ågon sanning, såvida man menade, att konun;samakten skulle komma i ett närmare och innerigare förhållande till och vexelverkan med den ndra statsmakten ; men det vore icke sannt, sårida man menade, att konungen genom det nya örslaget afstått från något af sina prerogativer. Den exekutiva och lagstiftande makten komma om förut att hvil: i konungens händer. För 30