HIaSte vr ot MM att VI KUUDG VCISa Sa UIYCKEL som möjligt ssamt, då vi icke på en gång kunna vinna allt, meed tacksamhet mottaga det mindre, men som dockk utgör ett godt steg framåt, hvilket konungenna, med förtroende till sitt folk, af fri vilja nu errbjuder oss. Detta erinrade talaren om, hurusom . en gång en spartan frågade en lagstiftare der, oom det nya lagförslag, som blifvit framstäldt, vvore det bästa Sparti unde få. — Nej, svaradde denne, icke det bästa; men det bästa som vi nu kunna bära.? Så vore förhållandet ock här. Med det nya förslaget vunnes till en börjam en förenklad mekanik i riksdagarnes verksamlhet, och detta utgjorde tillsvidare en hufvudsak. Man skulle nog sedan nödtorfteligen kunna vinna rättelser i de brister som förefunnos i förslaget och ändringar i dess detaljer. Hvad anginge ett ännu allmännare deltagande från folkets sida i statens angelägenheter, så kunde vi väl gifva oss tili tåls några år. England laborerade för närvarande med att lösa detta svåra problem, och det vore allt skäl att vänta och se på resultaterna deraf, innan man vidtoge så radikala reformer. Med ett ord, det vore otvifvelamktigt att alla politiska rättigheter borde utsträickas längre ned till en och hvar, men denna firåga tillhörde, som sagdt, en kommande tid. JEn annan talare hade yttrat sin stora välvilja. för konungamakten, och för sin del hyste kyrrkokerden äiven verklig välvilja mot densamma, eehuru det visat sig, att ett mycket stort folk kurnnat hjelpa sig alldeles förträtfligt utan någon sådan. För sin del älskade kyrkoherden emelllertid icke detta lands häftiga valtumult, utan ansåg det vara bättre att hafva en ärftlig furste — helst då denne, såsom nu vore händelsen, ginge sitt folks önskningar till mötes. I en monarkisk stat undviker man lättare att spilla medborgerligt blod. Deri att konungen afträdt från ett och annat at sina prerogativer, kunde kyrkoherden för öfrigt icke se någon fara för konunganakten, ty dess styrka är folkets förtroende ch kärlek, och ju mindre han belastas med små bestyr, i desto större lugn kan han styra stt land. Det bästa beviset härpå vore brödrafdket, der konungens makt vore inskränkt, ty cer var det folkrepresentationen och statsråderna, hvilka nämnas af konungen, som styra. Men hans inflytande i allting, som är nyttigt och befrämjansvärdt, är der icke mindre stort, och icke heller ä skar han Norge mindre för det. En. förträfflig sak innebure förslaget derför, att det närmade oss vårt grannfolk, på samma gång det hos detta skulle förjaga all misstro och fruktan för Overgreb för framtiden. En talare hade påstått, att med förslagets antagande tre stånd de facto slopades, för att lemna rum för ett enda — bonde-tåndet. Detta yttrande förstod icke talaren, ty, såvidt han fattat, gjorde det nya förslaget alla ständ lika. Hvad anginge samma talares mente, så erinrade sig kyrkoherden en utmärkt och framstående riddarhusledamots omdöme om svenska bonden. Kyrkoherden hade vid ett tillfälle under någon pågående statsrevision besökt denne ledamot, en grefve, hemma i hans bostad. Af kyrkoherdens blickar hade den aktade mannen trott sig finna, att kyrkoherden ansåg hans bostad alltför enkel, och hade han med anledning hiraf yttrat: Ni tycker att jag bor för simpelt, kan jag tro, men jag är bonde jag som de andra jordbrukarne och aktar deras enkla seder och redbarhet, arbetssamhet och hushållsaktighet, samt trifves väl ibland dem; ty andra kunna äras;; men bönderna äro äran sjelfva. Hvad den: förmenta faran vidkom, att mången, utan verklig; förmögenhet och intresse för det allmänna bö . skulle spekulera på represensta kammaren, älvensom den uttalade frukktan för att byråkratien skulle der blifva talrikzt representerad, hyste kyrkoherden ingen betänaklighet; ty den som ingenting eger eller också tringa, skulle nogsamt akta sig för! att sätta hella sin ekonomiska existens och sitt medborgerliga förtroende på spel för tillfredsställande af sin äregirighet eller uppnående af enskilda syften. Cr kyrkoherdens föredrag helsades med lifiga bifallsyttringar.) Hr Ekdawd inlemnade nu en skrifvelse från vetenskapsaxademiens ledamöter, hvilken upplästes och vir af följande innehåll: Underteknade, hvilka af en sammankomst i k. vetenskarsakademien den 10 dennes klockan half 6 e. n. äro hindrade att närvara vid det möte, som är utsatt att vid samma tid hållas med Stockholms fjerde valkrets för att afgifva yttrande angående det nu hvilande representationsförslaget, få härmedelst förklara Sig instämma medd alla dem, som uppriktigt önska att detta förslagg må vid blifvande riksdag bli af de båda statsmakterna till lag antaget. Stockholm den 8 Maj 1865. N. J. Andersson. N. P. Angelin. Carl H. Boheman. Er. Edlund. Clemens Ullgren. A. E. Nordenskiöld. Carl F. Sundevall. Ledamöter af k. vetenskapsakademien. Hr P. R. Tersmeden yttrade: Det är icke utan en viss tvekan jag nu begärt ordet för att. här uppträda efter en talare, från hvars läppar I, miina herrar. så ofta och äfven nu hört ord, feromträngda af snillets ljus och ett fosterländskt, ettt svenskt hjertas värma. och så mäktigt tilltalarnde alla för sanning, rätt och skönhet öppna sinnaen. Men i en fråga, hvars afgörande i främsta runmmet lärer bero på det stånd jag genom födseln tillthör, har jag föreställt mig, att det för en och anman ibland eder kunde ha ett visst intresse att erfara hvilka åsigter en gammal riddarhusledamot kan hysa i ämnet, och det är af detta skäl allena jag nu för en liten stund utbeder mig edert öfverseende och benägna uppmärk: samhet, då jag här vill yttra några ord om reformen. Det ligger i menniskans natur någonting, som på alla tider och orter i mångfaldiga former ger sig tillkänna, nemligen en åtrå, en längtan, ett behof af förändring, af förbättring i hennes ställning, med ett ord af reform. Och likväl finner man sällsamt nog i samma menniskonatur vid sidan af denna drift en annan, densamma rakt motsatt, nemligen detta vidhängande vid det gamla, det invanda, det fortärfda, som hos många synes utgöra den bestämmande lagen för hela deras verksamhet eller måhända rättare uttryckt overksamhet. Då dessa olika riktningar framträda inom det politiska lifvet, så har man kallat dem den reformvänliga och den konservativa, och man har i den fortgående kampen och splittringem dem emellan just velat finna vilkoret för samhälllets friska lit och jemna utveckling. Den storra samhällsfråga. som utgör ämnet för dagens öfvwerläggning, innebär en reform, en förändring, dlen vigtigaste af alla politiska, och likväl är demna genomgripande förändring, om nan tager den i närmare skärskådande, i sjelfva verket ingalumda så stor som den för ett ytligare betraktandde framställer sig. Tiden och civilisationen ha nemligen redan på förhand undangjort det mesta arbetet i afseende på sak; det är således egenntligen endast det formella, hvars undanrödjanade återstår. De fyra stånden haredan länge, hvaart för sig, befunnits nästan tomma på allt egentlligt, karaktersskildt innehåll; de ämnen, som numera af de gamla murarne omslutas, ha söka s.g andra valfrändskaper, och sålunda sar.mansluta sig med det stora nationella elementet. Med ett ord, samhället har omsider kommit till bestämd insigt derom, att det, för att komma i riktigt mig — ur-stånd-satt. För att söka ådagalägga dan till det mesta blifvit tillvägabragt, må det således tillåtas mig att här framställa en hastig ötverblick af våra fyra riksstånds nuvarande inre ställning. Vänder man sig då i främsta rummet till det första ståndet, hvars säten och stämmor inrymmas inoma vårt riddarhus, så lärer man väl der förgäfves ; söka spåren af hvad det fordom var och betvddde inom vårt fädernegland Hvar ha fruktan för bondrege-. länge visat mg villiga att utträda, j odt stånd, framförallt behöfver blifva : qvitt stånden, blifva — om jag så får uttrycka . huru den stora förändringen i sjelfva verket re