2 Sensvärd och Stål samt generalmajoren af Kli n)om lämplligaste Uppstälningen af pensionstari fen och den ålder, vid hvilken militär borde tjensten rafgå . Punkterrna 5, 6 och 7 föranledde ingen di ssion nåie 8:de punkten, deri afdelningen för slagit att. den till pension berättigande lefnad åldern förr samtliga officersgrader måtte bestän mas lika för värtvade och indelta armån, yttrac generalmsajoren af Klint, att han visserligen ick ville motsätta sig detta förslag. men att, då de vore en obestridlig vinst att erhålla pension vi en tidigare ålder. den af landtförsvarskomitå uttryckta åsigt att pensionsåldern vid den värfvad armån borde sättas 2 år lägre än vid den ir delta, äfven egde ett afgjordt företräde. — Ö! versten Nordensvan trodde billigheten mot stå ten fordri, att den, som ville hafva pensionern så höga som möjligt, icke heller borde komma åtnjutance deraf förr än de verkligen behöfvas Vid 9::1e punkten förekom ingen diskussion. Vid föredragning af 10 punkten rörande tvun get afskel biträdde generalmajoren af Klint dei at afdelningen uttalade åsigt, attstadgandet on det tvungna afskedet torde vara mindre behöflig och att den dermed åsyftade fördel kunde på an nat sätt vinnas;: men så mycket mer hade tala Jaren att invända mot afdelningens motivering Om nysslberörda stadgande vore en garanti för afskiljancdet från krigshären af dem, som enlig naturens ordning icke längre kunde, hvarken krig ellerr fred, till effektiv tjenstgörin påräk nas, ockh indelningsverket, såsom afdelninger antydt, vverkligen lade hinder för en sådan ga ranti, skuulle generalmajoren, ehuru varm vän :a indelninggen, icke tveka att för sin del kasta den samma öbfverbord; men så vore icke förhållandet ejheller bborde kr.gsbefälet uttala en sådan åsigt. Föröfrigtt ansåg generalmajoren rundlagens fö. reskrift ii 36 R.F. icke lägga något hinder fö införandee af ett stadgande om tvunget afsked. ty konunng och ständer egde ju föreskrifva hvilka vilkor dee ville för beviljande af en fördel, och om armeen mottog fördelen af högre pensioner, måste deen äiven underkasta sig de dermed förknippade vilkor. — Öfversten Wijkander förfäktade den åsigten, att indelningsverket lade hinder för det tvungna afskedet. En annan fråga blefve dock, huruvida det vore klokt att i en skrifvelse till K. M:t begagna ett sådant motiv, men tillfälle att nogare betänka denna omständighet lemnades genom en återremiss. — Öfversten Stål trodde att stadgandet om tvunget afsked ej vore behöfligt, om pensionsbeloppen bestämdes tillräckliga. En förr väckt motion i dylik syftning hade af statsutskottet blifvit afstyrkt grund af 36 R. F. — Kaptenen frih. B. A. Lieijonhufvud ville blott erinra, att ået ankom på båda statsmakterna att stifta en sådan lag, menn trodde ej nyssnämnde grundlagsparagraf läggga hinder 1 vägen för ett stadgande om tvunget aafsked. — Ryttmästaren Lagerhjelm trodde icke deenna frågas förhållande till grundlagen höra tilll antalet af de angelägenheter, som krigsbefälet Ihade befogenhet att behandla. — Öfversten Södderhjelm anförde, att då de nu tjenande väl icke: utan eget samtycke kunde afskedas, så rörde frågan egentligen de efterkommande och vore då närmast att likna vid en kapitulation. I afseende å 11:te punkten, angående pensionering i följd af sjuklighet. bad öfversten Rosensvärd afdelningen tillse, att den icke gjorde en otjenst genom ett blott hänvisande till de afkomiten för ordnande af civilstatens pensionsväsende i detta tall uppställda grunder, i stället för att landtförsvarskomiten föreslagit vissa år, efter hvilka en fortfarande sjuklighet skulle berättiga ttill pension. Vid 122:te punkten, som stadgade angående förlust af pensionsrätten. deruti afdelningen med anlednimg af landtörsvarskomitns förslag att den. sorm uppbure pension af andra allmänna medel iccke skulle vara berättigad till pension å armens stat, ansett ett sådant förbud endast böra gälla förr den händelse att den atskedstagande uppbure full pension å sistnämnda stat, anmärkte öfversten Rosensvärd. att han icke förstod me ningen med ett sådant stadgande. Derigenom skulle en person, som å armens stat egde att uppbära afkortad pension, möjligen komma att åtnjuta pension till sammanlagdt högre belopp. än den,, som hade full pension. Vore åter meningen att säga, det ingen fick samtidigt uppbära flera pensioner på olika stater, så vore denna tanke redan uttryckt i landtlörsvarskomitens förslag. fversten Stål anförde, hurusom i K. M:ts 1857 aflåtna proposition intet stadgande förekom derom, att pension å annan stat skulle medföra förlust af pension å armens stat, utan att ordet pension blitvit a? rikets ständer ditsatt. Öfversten hemställde huruvida det vore skäl att stifta en lag för undantagsfall, ty det vore emdast lärare vid Marieberg och Carlberg, med hwilka det ifrågavarande förhållandet borde inträffaa, och för närvarande utgjorde antalet af dem, scom vore i åtnjutande af en sådan förmån, endast 2 personer utom talaren sjelf, en förmån som förr dem vore behöflig och billig. Talaren yrkade : förändring i denna del af betänkandet lerhänn, att innehafvandet af annan pension icke måtte 1 utgöra hinder för erhållande af sådan å armånss stat. Elter någon mellan öfversten Wijkanderr, frih. B. A. Leijonhufvud och öfversten Stål hiärom fortsatt diskussion yttrade: l Generalmajoren och ordtöranden att, då dis-)! kussionen hufvudsakligast rört sig om 1:a mom. ! af förevarande punkt, men ingen talare yttrat sig om det 2:a mom., ansåg sig feneralmajoren böra tillkännagifva, att han delade den af afdel-s ningen uttalade åsigt, att landtförsvarekomitens ! foreslagna stadgande om förlust af pensionsrätt t för den, som genom laga kraftvunnet beslut blif. ! vit dömd sin tjenst förlustig eller till sådan på-, t s 1 E 1 1 rr Pi Re — . NER 1 re följd gjort sig förfallen, vore mera strängt och omildt än skäligt vore, och att derigenonm armens tjenstemän sattes i sämre ställning än cirilstateens. Ty det kunde nemligen understanlom innträffa, att en militär beginge ett fel, som ir tjennstens ståndpunkt vore strafibart och med örde ttjenstens förlust, utan att dock detta fel rade rnågon inverkan på personens karakter eller reder, , och vore det i sådant fall hårdt, om äf-1 en föörlust af all rättighet till pension skulle leraf I föranledas. Kriggsbefälet beslöt, att nu föredragna del af be; L 1 j änkarndet skulle återremitteras till beredningsaflelninagen, som med ledning af de under diskusionenn uttryckta åsigter, hvilka skulle afdelninen mneddelas, borde densamma till behandling nyo 1 upptaga, egande dock afdelningen attyttra ig sätrskildt öfver 1:a och särskildt öfver 2:dral1 fdelnningen af de under litt. B. i betänkandet fhanadlade ämnen. t 1