10reSlukha, VU 3. PL Slallda adressen ämnet. Krigsbefälets sammanträde Den 12 April e. m. (Forts. från torsdagsbl.) Vid diskussion om tredje punkten, hvari af delningen föreslagit att lönen, såvida den ick öfverstege 3000 rdr, borde, efter afdrag af al kostnad i tjensten, bestämmas såsom full pen sion i alla grader, yttrade frih. B. A. Leijon hufvnd, att det flera gånger varit fråga om at bestämma pensionen efter viss procent af lönen men att man alltid svarat att oöfvervinnelig: svårigheter mötte för ett sådant bestämmande Pensionerna borde alltid följa lönen åt, och on man nu bestämde en viss siffra såsom pensioi samt en ny lönereglering sedermera egde rum blefve troligen pensionsbeloppet för litet och be höfde ändras. Men friherren trodde ständern hafva åsyftat mera en definitiv pensionsreglerin; än en sådan för dagen. Man hade sagt att, son lönerna vore så små, skulle äfven pensionern: blifva alltför otillräckliga, om de sistnämnda be stämdes efter en viss procent af de förra; mer äfven de af landtförsvarskomiten föreslagna pen sionerna voro små och man hade dock föga hopr att erhålla ens dessa, förrän lönereglering egt rum. Så mycket mera skäl vore derföre att anse den nu ifrågastälda pensioneringen otillfredsställande både till belopp och principer. Generalmajoren Hazelius förklarade, att landtförsvarskomiten verkligen haft den tanke att föreslå pensionernas bestämmande till samma belopp som lönen, men sedermera frånträdt denna åsigt af det skäl, att komiten ansett en sådan bestämmelse skola komma att vid en skeende I5nereglering utgöra hinder för lönernas höjande till de föreslagna beloppen, samt att komiten derföre efter bästa öfvertygelse föreslagit de pensionsbelopp, som komiten trott hafva utsigt att vinna rikets ständers bifall, och hade komiten i alla fall så mycket som möjligt sökt höja pensionerna i de talrikare klasserna af armån. Generalmajoren af Klint tillstyrkte krigsbefäJet att noga betänka sig innan det uttalade en önskan om pensionernas bestämmande till likhet med lönen, ty derigenom framkallades ovilkorligen tanken på löneregleringen såsom en pensionsregleringen föregående Åtgärd. Om man än på sådant sätt möjligen skulle kunna åstadkomma en lönereglering der sådan lätteligen läte sig föra, så torde dock pensionsregleringen i allmänjet genom ett dylikt förfarande onödigtvis komma att fördröjas. Icke kunde man t. ex. sätta i fråga att gifva en regementschef lika pension med innehafvande lön, och inom kaptensgraden uppgå lönerna till högst olika belopp. Öfverste Wijkander bestred att en förbättrad ensionsreglering kunde komma till stånd utan regående lönereglering. Bestämdes för kaptener med olika löner lika pension, så skulle de som hade större löner ej vilja afgå. En pensioneringslag borde vara så beskaffad, att den egde tillämplighet i alla fall, hvadan det vore bättre om pensionerna bestämdes i viss proportion till lönerna och ej i siffror, För öfrigt ansåg öfversten föga lämpligt att krigsbefälet yttrade sig om pensioneringsgrunderna; men trodde dock det vara en rättmätig fordran, att den militäre tjenstemannen blefve mäten med samma mått som den civile, och kunde öfversten icke inse, hvarföre icke en regementschef kunde hafva samma anspråk som t. ex. en häradsskrifvare. Ofverste Rosensvärd ingick uti en utförlig granskning och jemförelse af militäroch civilstaternas pensionsväsende, hemställande om armåns befäl, för erhållande af hela lönen i pension, äfven skulle vilja underkasta sig en så lång tjenstetid som den civile tjenstemannen, samt vVisade att de af landtförsvarskomitn föreslagna pensionsbelopp jemförelsevis icke voro så små som man velat påstå. Det vore fördelaktigt om paslonen kunde bestämmas till viss procent af önen samt till lika belopp inom samma grad. Ötverste Nordensvan anmärkte i afseende å afdelningens yttrande att redan 1756 års ständer bestämt hela lönen till pension för afgående tjensteman, att t. ex. vid löneberäkningen boställsrevenyen ej upptogs, liksom ej heller passevolans, de civile tjenstemännens sportler 0. s. v. — Beträffande artilleriet ansåg öfversten att der funnos några grader som borde få högre pensioner, nemligen majorer och äldre kaptener. hvilka senare voro afsedda till battericheter. När artilleriet organiserades 1830, fick detsamma, oaktadt befälets talrikhet, endast 3 öfverstelöjtnanter mot 13 majorer, hvilka sålunda alla blefvo ställda i samma kategori med öfriga andre majorer. Detvore derföre rättvist att de äldre maJorerna vid artilleriet erhölle högre pension än deras vederlikar vid indelta armån. Generalmajoren frih. Leuhusen fann afdelnin-. gens uti ifrågavarande punkt uttalade åsigter: riktiga; pensionerna borde bestämmas så höga, ) ( 1 att den ej fullt tjenstbare löntagaren ej såge en vinst uti att qvarstå i tjensten, och pensionerna kunde gerna ställas i öfverensstämmelse med 1lö-l:; nerna. Kapten Carlsohn ansåg det vara inkonseqvent af afdelningen att i de högre graderna anslå ensionen till endast två tredjedelar af lönen, men rordade afdelningens förslag om högre pensionsrätt för den värfvade än för den indelta armen. Kaptenen frih. B. A. Leijonhufvud anmärkte i afseende å hvad öfverste Rosensvärd anfört, att för civilstaten ej fånns det tvungna afskedet, hvilket i och för sig betingade behofvet af högre ensioner, hvilkas ernående dock alltid i tanken öregicks af en lönereglering. Armåen borde derföre icke blunda för omöjligheten att bekommal en spensionsreglering utan lönereglering, utan il: stället öppet uttala sitt verkliga behof af begge , delarne. ( Öfverste Wijkander instämde med öfverste t Nordensvan i afseende på 1856 års grundsatser, ; I 1 (! men framhöll svårigheten af att uppgöra en fast lön för indelta armn med mindre än att hela indelningsverket kastades öfver ända, öd om man också en gång skulle lyckas att få verkliga värdet på indelningen, så steg eller föll detsamma snart och blefve ett annat än det man satt påt papperet. Hvad det tvungna afskedet beträffade, c så fanns detsamma under Sverges ärofulla krigs-s tid, men försvann med indelningsverkets ordF nande under Carl XI genom obilligheten att bibehålla ett sådant stadgande sedan boställsvä-s sendet blifvit ordnadt och sålunda .t. ex. indel-a ningshafvare fått nedlägga kostnader på odlingar a och förbättringar af boställe. Öfversten ansåg det vara obilligt, om icke den värfvade armån blefve ihågkommen med någon förhöjd pension, och detta kunde icke afhielnag nå annat ct