AT AR oo a fee MB, EO VA SSB öfverdrifver då jag vågar påstå att adeln, oaktadt till sitt antal ringa emot landets öfriga befolkning, skulle komma att vid den nya riksdagen, synnerligast inom den första kammaren, erhålla snarare öfver än under den fjerdedel afrepresentationen, som den nu innehafver. En viss aristokratisk anda genomgår hela vår nation; och ganska få torde de vara, som helt och hållet kunna undandraga sig inflytelsen af ettstort, frejdadt och ärofullt namn. Men äfven oberäknadt detta innebär redan begreppet om börd och de förbindelser den medför, någon trovärdig anledning för de väljande att kunna hos en ädling företrädesvis påräkna upphöjda tänkesätt, oegennytta och sjelfständighet. De af folkets förtroende kallade adlige representanterna skulle ock just i följd häraf kunna på sjelfva riksdagen utöfva en helt annan och större inflytelse, än som nu någonsin kan komma riddarhusledamöterna till del. Och hvad hela svenska folket törst och sist och säkerligen icke förgälves bör kunna påkna för adeln3 bifall till det kongl. förslaget, är just dessa bördens förbindelser till högsinthet och oegennyttta, hvilka mer än allt annat mana till uppofiringar på fäderneslandets altare. Presteståndtets utträdande ur representationen kan icke i egcentlig mening kallas någon uppoff ring. Då detita ständ först uppträdde såsom poitisk institution, voro presterna snart sagdt de enda i landet,, som kunde läsa och skrifva. De voro. således wid riksdagarne den dåvarande bildningens målsmän. Bildningen har dock sedan less blifvit mera jemnt fördelad emellan alla samhällsklasser, så att något företräde, åtminstone i de pollitiska och statszckonomiska vetenskaperna, icke kan tillerkännas presterskapet, utan snarare tvärtom. Vidhållandet af de gamla anspråken i detta afseende, har satt presteständet i en alldeles falsk ställning till alla öfriga landets inbygzare, till stor mehn för sjelfva kyrkan och den så ytterst vigtiga församlingarnes enhet. Härtil kommer, att för de flesta prestmän riksdagsoansarfvodena äro ganska betungande, att sjlasörjaren genom riksdagsbestyret drages bort fån den Herres tjenst, hvars rike icke är af: dema verlden. och att för kyrkan och religionen via sti vdd är iemnadt genom det redan besutade kyrkomötet, än det som ligger i presterkapets rätt att reservera sig vid riksdagarne enot de öfriga tre dens beslut rörande lagstiftningen i de Den föreslagna förändringen måste således anses för en verklig fördel al. hvarje detta stånds ledamot och visst icke för någon uppoflring. För öfrigt må ingen föreställa sig, att pr skapet skulle blifva unteslutet från den ny presentationen. Snarare är det antagligt, att ganska många prester eles från landsbygden skola blifva valde af menighe ende de I än hvarje annan medborgare kunna fö sig. Vi hafva i detta afseende att åberopa Norges exempel, der prestmän ständigt med utnm e intagit plats i Storthinget, ja en af dem, dertill icke en hög prelat, ttan en blott sockenprest i flera år innehaft thincets högsta värdiahet. Man har ifven hört reformens motståndare, medan vi på ena sidan förespeglas vadorna af ett så kalladt bonderegemente, på den andra sidan insinuer:i, att bönderna skulle komma att så småningon utträngas från representationen. Det vore dock att tillerkänna vår kloka och förståndiga allmoge allt för litet omdöme, om man ville antaga, att bondeståndet ar sådan anledning skulle fimna betänkligt att gilla det hvilande representatiowmsförslaget. Den, som så ovilkorligt har majoriteten i sin hand inom de flesta valkretsar, skulle vara bra mycket handfallen eller likgiltig vid utöfvandet af sin valrätt, om den lät minoriteten besegra sig; och den omstänligheten, att andra samhällsmedlemmar än den egentliga allmogen mångenstädes torde komma att väljas, kan väl icke lända bondeståndet till skada, då det är tydligt, att den valde bör bemöda sig at värdigt motsvara det förtroende, han hos den if bönderne representerade valmansmajoriteten I:ckats förvärfva. Jag vill ice uppehålla den ärade församlingen med nåra ytterligare i formelt hänseende framkastade anmärkningar. Ingenting menskligt finnes, sm är absolut fullkomligt; men om man äfven skhille tycka, att ett och annat i förslaget kunde vara annorlunda och bättre uppstäldt, så måte det dock medgifvas att de flesta anmärkta brsterna härleda sig från bibehållna stadganden i den gamla riksdagsordningen, och att de allesamman icke äro af svårare art, än att de, i fall så skulle erfordras, kunna af den nya representationen sjelf afhjelpas vida lättare, än om de fyra nuvarande Tiksstånden skulle komma att med sammanjemkningen taga befattning. Tåtom oss derföre, mine herrar, tacksamt erännande K. M:ts nådiga omsorger om landets väl i denna vigtiga angelägenhet, med ett enhälligt och cobetingadt Ja besvara det af representationskonmiten till oss ställda upprop. Talet motttogs med lifliga bifallsyttringar. Notarien (C. E. Ljungberg erhöll derefter ordet och yttrade sig på följande sätt: Då den förregående talaren redan lemnat en redogörelse för: det hvilande representationsförslagets grunder, utbeder jag mig att endast få till bemötande upptaga en anmärkning emot detta förslag, hvilken icke saknar en viss skenfager grund och, efter hvad jag erfarit, åtnjuter någon popularitet bland de s. k. neutrerne, hvilka i vårt lands delibererande församlingar alltid bilda djupa leder och ofta bestämma förhandlingarnes utgång. Denna anmärkning är, att våra sednaste riksdagar ådagalagt en verksamhet och drift, som visar att svenska representationen, sådan den är, icke saknar all duglighet tch handlingskraft. Man säger sålunda, att våra ständer i sednare tider vidtagit genomgripande reformer i näringsoch bränvinslagstiftningen, i kriminaloch sjölagstiftningen m. m., att de beiydligt förbättrat våra kommuni kationsmedel, ja att de till och med tagit ett och annat steg till att reformera sia sjelfva. Detta är sannt: men de som anföra dessa försvarsgrunder för det bestående, känna sannolikt icke, hvilka utomordentliga ansträngningar det vanligen kostat några få energiska män aw genomdrifva nämnde reformer, hvilket segt motstånd de dervid mött, ett motstånd som, när det icke kunnat i hufvudsak vinna seger, dock ofta tjenat till att skada reformen i dess detaljer, samt hvilka betydliga brister derföre icke sällan vidlåda de fattade besluten. De se icke heller allt hvad af våra gamla stånd försummas eller underlåtes för landets utveckling i materielt, moraliskt och intellektuelt hänseende. Jag erinrar mig en händelse från den sistförflutna riksdaigen, som visar huru de till namnet betydande reformer, som under nuvarande representativa förrhållanden kunna åstadkommas, i sjelfva verkett ofta just genom dessa förhållanden blifva af ganoska tvifvelaktigt värde. En vigtig lag, som besstått alltsedan konung Carl XI:s tid, sjölagen, skvulle omskapas. Mycket arbete var nedlagdt påå det till ständerna inkomna förslaget; men ; man visste att detsamma likväl, sådant det nu utitgick från utskottet, der voteringarne mellan de fyyra ståndens ledamöter ofta skapa de besynnerligaiste beslut, var behäftadt med stora fel. Man beredde sig derföre i borgareståndet, som inom sig räknade ett större antal jurister, att egna detta betänkande en allvarlig granskning; men man hade knappt slutat debatten öfver lagförslagets 1:sta S, förr än det berättades att presteoch bondestånden redan genomgått och nästan oförändradt antagit hela förslaget, först nämnde stånd utan att ens punktvis föredraga detsamma. Afven adeln gick ganska raskt till. väga dermed; och borgareståndet fick derefter så att säga, för sitt eget nöjes skull, men utan vi dare resultat, i flera plena diskutera betänkandet