synnerlig betydelse, eller så särdeles svåra att vederlägga. Jag anhäller att några ögonblick få uppehålla mig vid de väsentligaste a dessa anmärkningar. Saken är sannerligen af så stor vigt, atv äfven en ringare förmåga icke bör tveka att lägga sitt ord till den allmänna diskussionen. ålunda påstår man, att det kongl. förslaget är allt för mycket demokratiskt. Ja, mina herrar, det är demokratiskt, men alldeles icke mera, än som erfordras för att tillfredsställa alla billiga anspråk; och deruti ligger jast dess största förtjenst. Demokratien uppställes naturligen såsom en motsats emot de aristokratiska elementerna i samhället; men dessa sednare äro af mångfaldig art. Det vore mycket orättvist, att här endast fästa sig vid bördsaristokratien, och kyrkans eller presterskapets hierarki som för närvarande äro representerade af de tvenne första riks stånden. Vi hafva mångahanda andra med lika stord anspråk på inflytelse och makt. Vi hafva embetsmännens, den så kallade byråkratien; vi hafva penningens eller plutokratien representeterad vare sig genom egendomsegare, köpmän, industrioch näringsidkare eller de blott räntedragande kapitalisterna; vi hafva titlarnes aristokrati, och att denna icke är den minst anspråksfulla det har bäst visat sig af det sega motståndet emot den i sig sjelf så enkla och menlösa tilltalsreformen; vi hafva den besutna allmogens, ja till och med klädernas, den finare rockens aristokrati, hvilka alla under sekler arbetat på och ännu göra sin flit att uppresa och vidmakthålla de gamla skrankorna emellan olika samhällsklasser. Jag vill icke tala om de utmärktare egenskapernäs, det större vetandets, den högre bildningens aristokrati, ty denna är icke bunden vid vissa klasser, och behöfver inga lagar och institutioner, intet stöd af bruket och vanan, för att upprätthålla sitt företräde. Nu frågas: Hvilketdera må vara på en gång ädlare, riktigare och klokare, att söka uppifrån småningom. undanrödja eller jemna dessa skrankor, eller att oaflåtligt motsätta sig alla förändringar och sorglöst lägga armarne i kors, till dess att de möjligen en gång våldsamt nedifrån sönderbrytas. Frågan är icke framkallad af några toma poetiska drömbilder eller utflykter på teoriernas abstrakta område. Nej, mina herrar, den göres oss af det allmänna sunda vettet, af det oförvillade praktiska omdömet, stödjande sig på erfarenhetens vittnesbörd och den enklaste logiska slutkonst. Det kongl. representationsförslaget lemnar oss Ph denna fråga ett mycket tillfredsställande svar. et utgör ett på samma gång försigtigt och ganska stort steg till det bättre, ett steg utan hvilket alla andra skulle blifva snart sagdt omöjliga att göra, Den föreskrifna årliga inkomsten af 800 rdr för valrätt till andra kammaren, utesluter icke någon enda medborgare af Hvilken klass det vara må, som lyckats bereda sig en-någorlunda sjelfständig ställning, och den lemnar oss tillika garanti, att valens utgång icke kan bestämmas af samhällsmedlemmar; för hvilka statens intressen och det politiska lifvet måste blifva i mer eller: mindre mån främmande. Detkonservativa elementet har härjemte på ett som det synes mig särdeles lyckligt sätt blifvit betryggadt enom -bildandet af den första kammaren, då man esinnar att landstingen, som här: utöfva valrätten, tillsättas genom omröstning efter nära obegränsad skattegrund. Till hvilken grad förut fattade -föreställningar kunna missleda, äfven det sundaste omdöme, synes af de sällsamma: förespeglingarne om det sätt, hvarpå våra landsting tilläfventyrs kunde komma att gå tillväga vid dessa val. Man har nemligen velat äntasa såsom möjligt eller troligt att dessa Kömmunaltepresentationer sjelfva, utan afseende på deras egentliga bestämmelse, skulle komma att utses endast för politiska parciändamål, äfvensom att inom provinserna ej skulle kunna uppsökas lämpliga personer, som voro hågade a:t vtan arfvode åtaga sig förtroendet, så att den första kammaren kunde komma att bestå till större delen af stockholmsboer, och deribland företrädesvis litteratörer och publicister. Den första förutsättningen skulle kunna hafva någon grund, derest icke kommunalförfattninarne lemnade i de högst beskattades händer icke blott öfvervigten vid landstingsvalen, utan äfven möjligheten att förhindra alla jemnkningar i röstberäkningen. Påtryckningar hafva visserligen redan förekommit och lära framdeles ej Keller uteblifva att öfverändakasta den bestående ordningen, Huruvida sådant varit klokt eller rätt lämpligt under nuvarande förhållanden, lemnar jag derhän. Men i alla fall torde det icke gå så lätt att förmå dem, hvilka i främstå rummet skola betala kommunernas växande utskylder, att lemna ifrån sig sin öfvervigt vid valen, åtminstone icke att göra så långt eträckta koncessioner, att någon verklig våda för ett alltför demokratiskt valsätt någonsin kan uppkomma. ntägandet att värdiga representanter i den första kammaren skulle komma att saknas inom orterna, utvisar en fullkomlig. obekantskap med vårt folks Iyhne oc böjelser; I -hedetskänsla, eller hvåd man i dagligt tal kallar en honett ambition, .stå vi icke efter för något annat folk. Deremot är det nu för första. gången man hör omtalas vår sparsamhetsanda, och dertill en sparsamhetsanda; .som skulle gå så långt, att förmögne och oberoende personer kunde vilja draga sig tillbaka för en af de största utmärkelser, som kan tillfalla en medborgare, så framt de icke särskildt skulle få betaldt derför. Icke heller lärer den ena provinsen i detta afseende vilja stå efter den andra, likalitet som det är antagligt, att icke det kända misstroendet för hufvudstadsintresset skulle komma att äfven här för sig tillräckligt gällande. Allra minst beöfver man befara att öfverflyglas af publicister och litteratörer. Deras lott är här i landet sannerligen icke så lysande på inkomsternas vägnar, att särdeles många kunna uppfylla vilkoret för valbarhet att hafva i tre år skattat för minst 4000 rdr om året. Endast några få utgifvare af de större tidningarne kunnå dit hänföras; men deskås. tid torde vara alltför mycket upptagen af den dagliga omsorgen för deras egentbga kall, att de skulle kunna blifva representanter, äfven om det erbjöds dem; och den inflytelse de på allmänna angelägenheter redan ega genom pressen är vida större, än den deras personliga uppträdande inom representationen någonsin kan förvärfva. En annan anmärkning göres af dem som förmena sig vara mera konungskt sinnade än konungen sjar och samtlige H. M:ts konstitutionella rådgifvare. Det heter nemligen, att konungamakten skulle genom antagande att det kongl. representationsförslaget kunna komma att blifva allt för mycket underordnad den andra statsmakten. Man tyckes då vilja tro, att ett sådant visserligen högst olyckligt och beklagansvärdt förhållande skulle Vättre kunna förekommas under den nuvarande representationen. Men har väl konungamakten någonsin varit mera neddragen, att icke säga förnedrad, än under den så kallade frihetstiden, då partierna huserade inom de fyra riksstånden och icke minst hos de två första, då konungen endast var en voterande president uti det råd, som af ständerna tillsattes, och då till och med hans underskrift under regeringsbeslun mot hvilka han protesterade, gjores öfverflödig genom den beryktade namnstämpeln? Eller har någon konung med större lycka och framgång kunnat verka för landets väl, än Gustaf Wasa, med Gud och Sverges allmoge, eller hans frejdade sonson Gustaf II Adolf, och den icke mindre store Carl Gustaf, hvilka bakom Aa