talarne bland fullmäktige att denna gång vara stumma; man försäkrade att ordföranden hastat med klubbslaget, för att förekomma all motsägelse (detta lärer icke vara sannt, men väl att han icke med ett ord fästat uppmärksamheten på frågans vigt); flera fullmäktige anklagade slutligen äfven sig sjelfve, som icke sett upp; med ett ord: man var. ledsen, blygdes icke så litet för det sätt, hvarpå man bevakat stadens intresse och visste icke på hvem man skulle skjuta skulden. Emellertid : skadan af detta beslut var så ofantlig och påtaglig, då, under det att stadens myndigheter beklaga sig öfver de nuvarande hamnarnes inskränkta utrymme, och då man vet huru detta utrymme likväl, genom de af sammanbindningsbanan och andra omständigheter föranledda ifyllningar, mer och mer förminskas, under det att sjötarten tilltager, hufvudstaden naturligtvis icke kan umbära en del af de hamnar, som, trots dessa ifyllningar, återstå, än mindre en hel sådan. Det var ju då naturligt att en klor regering icke skulle sanktionera ett så förnuftslöst och uppenbarligen förhastadt beslut, helst pressen ganska tydligt ådagalade de förderfliga konseqvenserna deraf. Man hade så mycket mera rätt att vänta detta, som regeringen redan sanktionerat det beslut, som en motionär hos stadsfullmäktige nu sökt upprifva. Men — andra inflytelser gjorde sig hos regeringen gällande; och ehuru öfverintendentsembetet afstyrkt förändringen, samt regeringen sjelf så väl kände, huru ringa sympatier förslaget i verkligheten inom fullmäktige egt, att hon ansett sig behöfva påpeka huru, ?såvidt handlingarne utvisa, skiljaktighet i frågan icke inom stadsfullmäktige förekommit, blef likväl det på förenämnde sätt tillkomna beslutet af K. M:t godkändt! När man först läste detta beslut, höjde sig ett rop af förvåning från alla dem, som föreställt sig att, om den makt regeringen erhållit att bifalla eller förkasta kommunalmyndigheters beslut skulle ega något berättigande, funnes detta uti den vaksamma omvårdnad öm det allmänna bästa man hos statssyrelsen borde kunna förvänta. Man såg plötsligen att i denna öfveruppsigt icke fanns någon garanti emot de mest förderfliga åtgärder; och när man fått se den stora, breda och djupa hamnen på mer än 1000 fots afstånd från Nybron afplankad för att igenfyllas, när man hört sjöfarande, som befarit alla haf, men nu förnekas att inkomma i en af ce bästa hamnar som de besökt, försäkra att detta vanvettiga företag förgäfves söker sin like i den kända verlden, när man såg den trängsel af fartyg bortom den tillämnade nya utfyllningen, som af detta beslut förorsakades, samt huru Stockholms folkrikaste och största stadsdel beröfvades den fria tillgång till vattnet och de derå inkommande förnödenheter, som densamma förut egt — då uppstod hos några aktade, varmhjertade män den tanken, att direkt vädja till Kongl. Maj:ts hjerta och omdöme, om han skulle vilja, medan det ännu kan förhindias, tillåta förintandet af en bland hufvudstadens största naturförmå ner, en af dess oumbärligaste hamnar; och det är i denna syftning ett möte i Berns salong (vid Berzelii park) till i morgon kl. 5 e. m. blifvit sammankalladt. Man skall invända att det nu är för sent att ändra det fattade beslutet. Men skulle det endast vara, då det gäller att rädda en för staden dyrbar egendom, icke då man vill förstöra densamma, som ett försök att ändra ett gifvet beslut skall komma försent? Dessutom har det vilkor, som blifvit fästadt vid tillåtelsen till hamnens 1genfyllning, nemligen att de arbeten, som erfordras för ordnande af vattenafloppet från träskrännilen m. m., skulle omedelbarligen bringas till utförande, icke blifvit iakttaget, så att denna tillåtelse är förverkad. Vi äro öfvertygade att dessa omständigheter blifva vid morgondagens möte tillbörligen utredda, och vi hoppas att staden3 invånare dervid talrikt gifva tillkänna sin opinion ien fråga, hvars gynnsamma lösning skulle befria staden från e ofantliga förluster och den icke mindre smälek, som det tillämnade abderistiska företaget eljest kommer att ådraga densamma.