så full af hat och vrede att Rosas märkte det och ssade: Hvad nu, ers vördighet? MHvarför ser ni så illa; på min dotter? Hon gsaf mig bara ett ben?, svarade mulatten, som i detsamma bet sig in i ett ofantligt brödstycke. Huru, Manuela? Behandlar du med så föga aktming den som inom kort skall uttala välsisgnelsen öfver dig och hans nåd Gomez de Castro, portugisisk adelsman, och som :i går skänkte hans vördighet två realer? IDet var mycket illa, Manuela. Gå och kyss patern på handen och bed honom förlåta diig.? ?Godt, i morgon skall jag göra det?, svarade Mamuela småleende. ?Nej, mu skall det ske. Hvilket infall, tatita ! utropade Manuela halft på skämt, halft på allvar, som om hon tviflat på att fadren ville att hon skulle åtlyda befallningen. ?Manuela, kyss hans vördighets hand.? ?Nej, det gör jag icke.? Jag befaller dig det.? Tatita !? Pater Viquå, gå och kyss henne på munnen.? Mulatten steg upp, med det afgnagna köttbenet i handen och närmade sig Manuela, som betraktade horom med af stolthet blixtrande ögon, hvilkas blick säkerligen utan Rosas närvaro skulle varit nog för att kufva äfven demna lefvande maskin afdumhet och förnedrimg. Nu var Rosas makt den starkare ochi tvingade honom att närma sig den sköna fliickan, som då hon ej såg någon utväg tilll räddning, hastigt förlorade allt sitt mod och dolde ansigtet i sina hönder för att sikydda sig mot den förolämpning hennes fiar tycktes finna ett nöje i att till