så Åndra frågan: Har sjukkdomen varit känd förut i Ryssland. vare sig i I hufvudstaden eller på andra ställen och i sådan häändelse, till hvad grad har den utveck. lat sig? Svar: Ehuru deen recurrenta febern aldrig förut varit iakttagen ii S:t Petersburg, har hon dock förut observerats; på några ställen i Ryssland. Ar 1840 hemsökte den ganska allvarsamt Moskwa, isyn nerhet under den biliösa formen, och år 1857—54 it Novo-Archangelsk (i ryska Amerika), der der a ) studerades af dr Govorlivoy. Sistl. år visade der h Isig i Odessa. För närvarande har den, samtidig s med dess häftiga framfart i hufvudstaden, der jemte uppträdt i flera distrikter af guvernemetet e ) S:t Petersturg (Nowaja-Ladoga, Gdow, Peterho il joch Tsarskoe-Selo) samt på några punkter i gu vernementet Novgorod, företrädesvis utefter jern. vägen, dit den synes hafva blifvit förd från huf. vudstaden. Men det är isynnerhet typhus pete chial (Mäckfeber), som plågat detta sednare gu vernement likasom guvernementerna Penza. Tauris och Kharkow; i några andra guvernementer (Astrakhan, Vitebsk, Minsk, Volhynien, Vladimir, Kaluga, Kiew, Kursk och Tula) visar typhoidepidemien endast en föga betydlig utvecking och en flödlighet som är föga stark. Med undantag af 1840 års epidemi i Moskwa, hvilken efterföljdes af en enkel typhoidfeber, har ingenstädes 1 Ryssland den recurrenta och biliösa feberepidemien nått någon betydlig utveckling. Tredje frågan: Hafva, enligt de bästa austoriteters åsigt, fall förekommit i Petersburgs lasaretter eller annorstädes, der sjukdomen fortplantats genom beröring? er ee emm Kr RR Svar: Den recurrenta, enkla och biliösa febern har visat sig kontagiös, liksom typhus i allmänhet. Några läkare, kirurger, sjukvaktare och sjuksköterskor ha angripits af sjukdomen på lasaretterna; till närvarande tid känner man endast två dödsfall bland läkarne och några fall bland dem som vårdat de sjuka. Liksom vid alla epiIdemier, är det isynnerhet i arbetarnes och de fattigare klassernas boningar som smittan fortplantar sig genom den förskämda luften och geInom omedelbar beröring samt med kläderna. i Fjerde frågan: Hvad vet man om sjukdomens ursprung, natur och fortskridande, och de symptomer, hvarigenom den ympar sig, och om det bästa behandlingssätt som bör följas för att bota densamma? Svar: Ursprungtet till denna epidemi kan tillskrifvas ofördelaktiga hygieniska förhållanden å ena sidan; förtärandiet af legumer (isynnerhet kål och potates), som mognat eller vuxit under ogynnsamma klimatiska :förhållanden, hvilket äfven förorsakat en ansenlig stegring i prisen på sunda födoämnen; AN ett omåttligt förtärande af sädesbränvin bland arbetarne och det lägre folket; N ., ett ovanligt sammanströmmande af arbetare i Ihufvudstaden sistlidne höst, hvilket förorsakat en stark smmanpackning i deras bostäder, som alltid är sladligt för helsan (särdeles i Rysslands klimat). Bland tilfälliga orsaker böra äfven nämnas de atmosferiska omvexlingarne, som förekomma så ofta och så starkt framträdande på stränderna af Finska viken samt framkalla hvad läkarne benämna geniius morborum epidemicus. Den recurrenta febern, som visade sig i slutet af sistl. Amgusti månad med 5 å 6 konstaterade fall daglige:n, har gradvis utvecklat sig; från få följande Niovember månad räknade man redan 500 sjukdormsfall observerade i de civila lasaretterna; mot slutet af Januari och början af Februart måmad hade epidemien nått sin höjdpunkt, så att man vissa dagar räknade 150 på de civila lasaretterna upptagna patienter, och om man imräknar fall af vanlig typhus och andra akuta sjukcdomar, har antalet uppgått ända till 250 och tilll och med 300 fall om dagen. Emellertiid bör anmärkas, att icke ens sist nämnda siffra angifver fulla antalet af de sjuka, alldenstund! under flera dagar, som erfordrades för inrättandet af provisoriska sjukhus, ett visst antal af de sjuka qvarblefvo i sina boningar. För närvarande under denna sista vecka har antalet af recurrenta teberfall märkbart aftagit och typhus petechial, typhoidfeber — den form, hvari äfver tecurrent feber vid andra paroxysmen öfvergår — intaga den recurrenta feberns ställe. Totala antalet af de på sjukhusen mottagna utgör nu 100 å 150 dagligen, deri inbegripna typihus petechial eller typhoidfeber och öfriga akutta sjukdomar. Beträfftanade symptomerna, så har den recurrenta feberrn visat sig under två former: den enkla och cden biliösa formen. Den börjar alltid med prrodromer. De angripna personerna få stundom ttvå anfall med korta mellantider och stundom ettt ihållande anfall af frossbrytningar. Sedan desssa gått öfver känner sig den sjuke mycket matt; han klagar öfver hufvudvärk, törst, äckel och brist på matlust; stundom uppkomma kningar:; oftast är den sjuke förstoppad. Derefter ökas mattigheten; och den sjuke känner en egen smärta i extremiteterna. essa sednare symptomer kunna dock stundom uteblifva eller försvinna efter kort tid. De äro hvarken permanenta eller konstanta. Denna incubations-(utvecklings)-period är vanligen af kort varaktighet; ofta uppenbarar sig sjukdomen, redan efter 24 timmars tid, på ett ganska tydligt sätt. Ansigtet förändras, anletsdragen tillkännagifva stor nedslagenhet; ansigtsfärgen är röd hos några och gråaktig hos andra, stundum icterisk (såsom vid gulsot); huden är varm och torr, hufvudet tungt och brännande. En termometer, placerad i den sjukes armhåla, visar en värme af 30, 40 å 41 grader Celsius och denna temperatur är nästan demsamma på olika ställen af kroppen. Tungan är vanligtvis fuktig, aldrig riktigt torr, röd i spetsen och på kanterna, starkt belagd vid basen. I de flesta fall är respirationen alldeles fri, medan i några patienten hostar litet, men med ringa slematsöndring. Magen är icke uppdrifven ocih likväl är den öm för vidrörande. Isynnerhet tyckes detta vara förhållandet vid tryckning Ipå venstra sidan af veka lifvet. Lefvern är mayycket större än i naturliga tillståndet och vidgarr sig ofta ända till nafveln samt upp: fyller helt och hållet den venstra hypocondrialtrakten. Mjelten visar konstant ett tillstånd af ganska tyddlig uppsvällning. Den sjukke äter icke och visar till och med afsmak för hvarje slags föda, men har mycket stark törst... Stolgången är lätt, snarare lös än fast, samt visar ingenting ovanligt. Urinen obehindrad, lätt syrhg, stundom ägghvithaltig. Den sjuke, mycket matt, lider af svindel och kan icke hålla sig upprätt. Pulsen är svag och MO fn SE dess hastighet föga stegrad; från 100 slag 1 mir-. nuten ökas den till 130 å 140 slag. Delirlum visar sig endast högst sällan. Det tillstånd som nu beskrifvits, varar fyra, sju och till och med tio dagar; derefter fäller patienten i ymnig svettning, hvilken, åtföljd af alla symptomernas mycket märkbara aftagande, fortfar otundam från Alf 4ll fenttingna ET l