nikationen med hafvet är fri och obehindrad, så att sjöfarten öppnats. — Från Amål skrifves den 18 dennes: Den sednare tidens blida väderlek har alldeles borttagit snön, så att vi nu stå på bar backe. — Isen på Wenern ligger dock fast så längt ögat når, ehuru den är mycket porös. — Ett par dagars regn skulle troligen alldeles borttaga densamma. — Från Hudiksvall skrifves den 15 dennes: Väderleken har under veckan fortfarande varit varm och blid; all snö å vägarne är borta och dessa äro äfven å sina ställen torra och oda. Sistlidne gårdagsnatt föll ett par tums djup snö, som dock var försvunnen redan på eftermiddagen, då äfven något regn föll. Isarne hafva väl minskats till fasthet, men äro likväl ännu ganska tjocka. RK — Björnjagt. Man läser i Wermlands Posten: Vi hafva fått oss benäget meddeladt ett bref från den bekante björnjägaren Lars Larsson i Långflon i Norra Finnskoga församling, hvilket hemman är beläget vid den så kallade Sandkälleforsen, hvarest riksgränsen mellan Sverge och Norge går öfver Clarelfven. Brefskrifvaren berättar deruti, att han varit 14 dagars tid på tvenne björnjagter, hvarunder tre stycken björnar blifvit fällda. Den första af dessa jagter, hvilken den 23 sistl. Mars företogs i ett vester om Båtstad beläget berg, benämndt Låghusberget, tyckes hafva varit en föga. besvärlig och mycket angenäm jagt; två 3-årsgamla björnar fälldes vid detta tillfälle, hvilka transporterades hem på jägarnes ryggar, en visserligen tung, men treflig börda, hvarvid dock erfordras, att vara en särdeles säker skidlöpare, för att icke göra allt för många halsbrytande kullerbyttor, enär tesen skulle upp och ner för berg och dalar. Den 27 i samma månad företogs ånyo en jagt efter de nyssnämnda dödade ungarnes moder, hvilken påträffades på samma gång som dessa, men då begaf sig på flykten, så att hon icke kunde fällas. Denna jagt blef dock särdeles svår och långvarig och kan tjena såsom ett exempel på de mödor och svårigheter, för hvilka björnjägaren ofta är utsatt. Björnmodern hade lagt sig till hvila icke särdeles långt från det ställe, hvarest hennes ungar fingo sin bane; hon blef nu uppjagad och begaf sig undan; men dels var trakten beväxt af så tät småskog, att hon icke kunde skjutas, oaktadt jägaren var vid ett tillfälle icke mer än 16 alnar från henne; dels var den lösa snön särdeles tjenlig för björnens breda tassar men besvärlig för jägarne och hundarne. Björnen kunde icke sedan upphinnas den dagen. Den påföljande dagen togo jägarne en ginväg till det s. k. Enberget för att förr, träffa på björnen; en nalle ficks äfven ganska riktigt på benen, men det var ej den omnämnda björnhonan, utan en ovanligt stor gammal slagbjörn från Bringåsen. Denna björn styrde genast kosan rätt söderut till Lethafors, Letteråsen och Matkärnsberget, hvarest jägarne fingo ett eländigt nattqvarter, under det att björnen fortsatte färden ännu längre söderut ända till Fryksdalsgränsen — således en väglängd af åtminstone 10 mil. Der hade nalle gräft ned sig i en stor myrstack, men begaf sig vid jäarnes annalkande genast uppför ett högt och rant berg; jägarne kommo äfven med stor svårighet och mycken ansträngning uttröttade uppför detta berg och påträffade slutligen björnen, sköto på honom — men sköto bom. Eftersom det led långt på aftonen, matförråder voro nästan förtärda, hundarne illa tilltygade och sönderskurne af snöskaren och jägarne alldeles uttröttade, voro jägarne nästan beslutna att öfvergifva hela denna jagt, men ville likvisst dessförinnan göra sig underrättade om, hvartåt björnen skulle vända sin kosa. -Han påträffades äfven nu i en småskog; en af jägarne kom honom alldeles inpå lilvet, men som denne var en mindre van björnskytt, tappade han koncepterna vid åsynen af nalles bistra utseende och föll omkull vid vändningen med skidorna, hvarvid bösspipan blef nedkörd djupt i snön. Emellertid vände nu björnen norrut, dit äfven jägarnes hemväg låg. Efter denna upptäckt begåfvo sig jägarne ned åt bygden? och sedan till Tjärbackstrand, hvarest en behöflig tre dafar lång hvila togs. Måndagen den 4 dennes egåfvo sig jägarne derifrån till Letteråsen, hvarest björnen hade lagt sig till hvila; han holmades derstädes, hvarest 3 af jägarne gingo för att söka efter björnen innanför holmningen och de öfriga ställdes på håll. Snön hade nu fått en tunn skare, som bar skidlöparne och den mindre hunden, men ej björnen. Björnen kom snait på benen, rusade rakt fram mot en af de säkraste skyttarne på hållet, af hvilken han fick en kula midt i pannan, så att han nedföll stenlöd. Lars Larsson berättar i sitt bref, att letta var den nionde björnen som han varit med om att fälla under denna vinter; den bortbytta? fru björnmodren blef kort derefter skjuten af Unge Hans Bringåsen.