(Insändt) Då nya straffiagen i uppgifne fall redan blifvit olika tydd, så vore önskligt om någon med lagens rätta förstånd bekant pereon ville offentligt belysa följande: 1:o. I kap. 2 8 stadgas: Böter skola i penningar ådömas och kronan tillfalla.? Föl-jer icke häraf, att en rätt, t. ex. hofrätten som ådömer böter, icke mer får föreskrifva: att så och så stor del deraf skola tillfalla hofrättens advokatfiskal, eller med andra ord att det sportelsystem upphört, hvarigenom en af kronan med god aflöning försedd tjensteman, på krovans bekostnad än ytterligare kan få si a inkomster betydligt förökade? 2:0. I kap. 16 7 bestämmes ansvar för den som muntligen eller skriftligen beljuger annan. 1 8 samma kap. för den, som utsätier emot en annan rykte om gerning eller last, som ej enligt lag straffbar är; i I samma kap. för den, som förolämpar annan med smädligt yttrande italoch skrift, eller med hotelser eller annan gerning, som missfirmelig är; i 10, samma kap. att böter, som enligt föregående S ådömas, må till ett tusen rdr sättus, i 11, samma kap., ansvar för smädeliga yttranden, hotel ser och missfirmeliga gerningar i andra än förutsagde fall. Nu innehåller äfven 6, samma kap., att om den som åtal eller angifvelse gjort haft, sunnolika skäl dertill, så vare han från straff fri?. I slutföljd med det anförda frågas, å ena sida, på grund af 10 , hvilket är det minsta belopp böter någon kan ådömas, som, i enlighet med 7:de, 8:de och 9:de SS, sig mot annan på et i allo ärekränkande sätt förgripi; å andra siden, om det straffbar: är, att tillvita en annan, hvad sannt och enligt lag icke allevast stroffbart är utan äl ven bestraffad! blilvit? Slutligen frågas, om icke med ordet smädelse, på ren och oför tydbar svenska, förstås, hvad som icke med sanning öfverensstämmer, således om en ganningsenlig och med bevis styrkt uppgift och tillvitelse, kan anses vara af smädelig natur? —I