dela, att af dessa 20 stycken landtmätare högst få, utrustade med god helsa och stor arbetsförmåga, under ?bästa år? kunnat på 1857 ärs taxa beräkna sin årsförtjenst till mer än 1800. högst 2300 rdr rmt, men att de flesta af dem hafva förljent långt mindre, ända till häljten, och ganska mänga derunder. Nu skriker man likväl, snart sagdt öfver hela landet, att denna t är för hög och derigenom hinderlig för skiftesverkets fortsång, ehuru, efter hvad faktiskt visadt är, undtmäteriförrättnivgarne mera tillän aftagit, sedan 1857 ärs taxa började tillämpas. Men hvem skriker väl ötver attt. ex. kronofogden, häradsskritvaren, jägmästaren, agronomen eller telegrafkommissarien har för hög atlöning; och likväl veta vi någo! hvar, att kronofogden i lön och sportler tjevar för minst 4000 rdr, häradsskrivaren för 3000 0. s. v. Men saken är den, att fastän lönerna till alla tagas utur folkets fickor, den till landtmätaren utgår direkt, men den till de öfriga alla, mera indirekt, fördelad på flera skattskyldige under längre tider. Se der hela skilnaden. I korthet har insändaren nu sökt visa, buru litet afundsvärd en landtmätares ställning i sjelfva verket är, och att hans aflöning efter den klandrade taxan, långt ifrån att vara för hög, är tvärtom mycket för låg att bereda honom en inkomst, jemförlig med andra honom likställige tjenstemäns, tillräckligt stor för en anständig bergning. Må gerna denna så mycket omsk.ifna, klandrade taxa, jemkas, förändras, nedsättas; oändli.t gerna. M-n må staten sjelf uppbära arvo det och aflöna landtmätaren i stället. Teg gerna hans tid, krafter och verksamhet på det strängaste i anspråk ; men godtgör honom så, att han har sitt uppehälle, tarfligt nen tillräckligt, och icke behötver för fattigdoms skull dagtinga med sin heder. Gil honom sedan, vid uppnådda 60 års ålder och 40 tjensteår, då en landtmätares både kroppsoch själskrafter gemenligen äro utslitua, en pension, dock icke såsom nu är fallet, någon half-pension, utan en sådan, i verkligheten så stor, att den blir åtminstone lika med häradsskrifvarens, och som gör det möjligt för honom, att innan han slutligen trött nedstiger i sin graf, få i ro tillbringa sina sista, honom af Försynen tillmätta dagar, utan fruktan att behöfva he.sökas af allt för stora näringsbekymmer. L—.