Också en svår sjukdom. (Med anledning af Nybrovikens utfyllning.) Ar vattuskräck en sjukdom? Ja visst, och dertill obotlig. Och ändå vidtogs aldrig någon åtgärd för att göra dem oskadliga, som, behäftade med denna svåra åkomma, tycktes ha gjort till sin uppgift att år ifrån år fylla igen det ena vatiendraget efter dut andra vid vår hufvudstad och ännu i dag fara fram på samma förfärliga sätt. Det var dock de rika vattendragen som gifvit Stockholm dess trefnad och gjort dess skönhet verldsbekant, och främlingen, som ef:er några tiotal af år ånyo gästar vårt samhälle, skall med häpnad fråga: Hvar är de sju holmarnes sted? Hvar är nordens Venedig? Och man skall peka på träskartade ängder och svara: Der ligger de sju holmarnes stad, der nordens Venedig. Hvad Gud i sin visdom gjort, har menniskan i sin galenskap fördertvat. Från yvgre år var det vår stora glädje att vid vårens första flägt vandra utefter hufvudstadens stränder eller kajer, för att betrakta de nyss frigjorda vågorna och allt det lif som vaknat med dem. Frän Skeppsbron satte vi oss öfver till Ladugärdslands viken. Der hade vi i öster det vatten, som ilade till sitt vanliga sommarnöje vid Djurgårdens strand, och i vester hade vi Nyroviken, hvilken, ehuru ständigt illa medfaren och stympad, likväl ännu låg qvar, en trogen stadsbo, vid sina hus och gårdar. Då hvimlade viken af farkoster stora och små, med och utan segel eller ånga, och vid dess södra strand hvilade mången tremastad köl, som, kommen fjerran ifrån, helsade de små vågorna från de stora. I fonden lyste Nybrons hvita granitmur och ofvanom den bundo den unga parkens silfverpoplar sina kransar kring bilaen af den stora vetenskapsmannen, och ofta i vattnet nedanför muren hägrade kransar och bild. Hvariör fick det ej förblifva så? På det naturvidriga system, som omöjliggjort t. ex. en kanal till Brunnsviken, af naturen sjelf, den mästeringeniören, utstakad, hade man åtminstone satt ett vackert beslag, com någorlunda mutade ögat. Men äfven det måste bort. För några år sedan beröfvades Nybromuren sin granitbeklädnad och i parkens spegel vräktes massor af jord. Hvarföre? Muren hade satt sig, och för att städja den, måste — O Abdera! — tredjedelen af en vik fyllas. Om det ändå stannat vid dei! Men ett dåligt verk bekommer alltid hvad ett godt oftast måste sakna, nemligen sin krona, och det gamla utfyllningsraseriet fick snart sin. En afton förlidet år sammanträdde Stockholms stadsfullmäktige. Ett betänkande af deras beredningsutskott, jemte ett komiteförslag, läsas upp. Stadsfullmäktige uppsnappa nägra ord, eåsom förlängd kaj?, Pkortlare väg till Djugården?, sanitära fördelar?, ?hufvudstadens förskönande? med mera. Efter uppläsningen fattar ordföranden klubban. Den lyftes och sänkes småningom. Tio, ja tjugo ha tid att bepära ordet, men allt är tyst. Klubban faller. Men vid klubbans slag sprilta åhörarne inom skranket upp från sina bänkar och