BLANDADE ÄMNEN. Inbillningen är värre än pesten. De froktan, som i Frankrike gifvit sig luft med an ledning af ryktena om pesten i Petersburg oci som flitigt bearbetats at åtskilliga alarmiste ger en fransk tidning anledning att berätta 1öi Jande legend: Det var en gång — det är nu många, många å sedan — då den stora, verkliga fordomdagspester rasade i Asien, utbredande sig allt mer och me samt skördande offer utan barmhertighet. Man hade redan förkunnat dess ankomst til St ra Buktariet och betolkningen i Samarkand som man ansåg isynnerhet hotad, var eu rofiö den lifligaste törskräckelse. Nästan ensam visade en gammal, af åren ned tyngd dervisch en lugn resignation och fortfo att lefva fromt och stilla som törut. En dag då han vid solens nedgång sakta pro menerade vägen Iramät i stadens omgifning mötte han en qvinna, med svarta kläder, blek ansigte och dyster blick. Qvinnan nalkades honom och sade: Hör på LJ vän, kan ni säga mig om detta är vägen ul amarkand? Ja, det är vägen till Samarkand, svarade dervischen och föll på knä, Smen al nåd skona mitt olyckliga fädernesland. sHvad menar du? SAtt jag kännt igen er, att ni är Pesten och att jag ännu en gång bönfaller att ni mått skona den stad, der jag är född. Jag begär in gta för mig sjelf, och är tvärtom redo ati 6, om min död är nog att blidka er vrede... Slå mig, men nåd för mina landsmän! Pesten — ty d-t var den — förvånades öfver det uuryck af verklig resignation och ödmjuk undergitvenhet. hvarmed dervisehen talade, och svarade med nästan rörd stämma: sGubbe, du skulle fått din bön uppfylld, om jag kunde förlåta. För första gången kanner jar mig upprörd. Lugna dig; jag mottager väl ickt ditt ofier, men på din förbön Jlotvar jag dig au visa mildhet. Jag skall icke taga mer än tjugu offer i Samarkand, på det ödets lag måtte bliva uppivlld. Den ötriga staden skall bli räddad. för din skull .. Farväl! Tre månader hade förflutit från detta möte. lrenne långa månader, under hvilka. tvärtemot det löfte dervisehen erhalht, den olyckliga stadens invånare grymt decimerades. Och då gubben efter dessa trenne månader åter en alton, enligt sin vana, promenerade på vägen, såg han den svartkiädda qvinnan komma emot sig, denna gång på väg trån staden. Modigt gick han heune til mötes och sade: sFörbannad vare du som bedrog mig! För bannad vare du som iekt med min smärta ! Men Pesten svarade: Du anklagar mig orättvist, min vän; jag har troget hållit ord.4 SDu ljuger! du ljuger!. Har ej en tredjedei af mina broder dukat under? 4Jo, det är sannt, men jag är oskyldig till de: ras död. det svär jag dig... Jag har icke slagit mer än de tjugu ofler Jag hade bestämt... detär förskräckelsen som dödat de andra.s Frosten