på samhällets höjder går alldeles för längsamt och lamt. Mera än ett år är förflutet sedan Marsoroligheterna i fjol, och ännu ingen lom öfver den ifrågavarande tjenstemannen! Ingen vågar bestrida att Marsoroligheterna år voro verkan af samma mans förfarande under det år som förflutit. Dock, intet uppskof i dom och straff, när det gäller verkan; men utdrägt kanske i evighet, när det gäller orsak. Hr öfverståthållaren har man ännu icke hunnit åtala, ehuru han med vanlig sppenhet fritt och otvunget bekännt, att han on afton varit med i leken. Rättvisan ilar i dälderna med lejonets snabbhet, men skrider på höjderna med snäckans gång. Detta är hvad vi klaga öfver och skola klaga, så länge vi ha en röst för vår känsla och en penna för vår hand. Hur ofta ha vi ej hört många af samhällets bättre lottade med köld och stränghet bedöma den ägre folkklassen! ?Packet måste tuktas?, heter det bland dem bittida och sent. Men stick dem egjelfva i näsan, då blir det annat ljud. Kasta öfverdem blott enkungörelse lik den af den 27 Mars, då skall man få se rörelse i de förnäma lägren. Sjelfva millionärerna bland hrr stadsfullmäktige ropa högt, och man kan lätt tänka sig hur det skall låta, när enhvar af dem ropar med sina tusen eller tvätusen röster. Då måste allt hvad samhället eger af lagar och lagvårdare kalas upp. Blotta skymten af det trassel och de trakasserier, som från polisens sida hotar dem, kommer dem redan att blekna. Hur mycket mera då, om dei verkligheten finge röna allt detta, men hvilket nära nog är dagligt bröd för samhällets lägre befolkning. Förtjenar då denna befolkning intet undseende, ingen aktning? Det är endast i den gamla verlden, murken i så mycket, som en sådan fråga kan göras. Inom den nordamerikanska unionen skulle ingen förstå den. Ingen, som arbetar, anses der för låg, och finns det någon lägre klass, så är det den som bildas af lättjan och vekligheten. Men hos oss, der man frågar, icke hvad man kan, utan hvad man är; icke uvad man gör, utan hvad man har, — hos oss är frågan naturlig. Betraktar man något närmare den egentliga arbetsklassen, hvad finner man då? Jo, öfverallt ett bemödande att höja sig till omtanke för framtiden, till bildning och humanitet. Vi se huru de förr så vanliga förströelserna på krogarne alltmera öfvergå ill lärorika och förädlande sysselsättningar under arbetarnes hvilostunder, På åtskilliga fabriker gifva arbetarne söndagsaftnarne dramatiska föreställningar, sjelfva gemenskapen af garnisonen öfvar samma själsbildande nöjen. På Typogratiska föreningens årsfest för ungefär en vecka sedan yttrade till oss en hög embetsman: Jag tror knappast mina ögon och öron. Det råder ju här en sällskapston, som kommer mig att glömma att jag är i en a. betarförening, och man ger musikpartier, som kunde anstå hvilken konsertsal som helst. Här är ju belefvenhet utan öfvermod och glädje utan flärd.? : Öch artighet utan falskhet?, tillade den som tecknar dessa rader. I nära fem års tid har man sett hopar af arbetsfolk strömma till de ställen, der man ötvar sig i vapnens bruk, för att, i fall det gäller en dag, kunna bjuda sia konung och sitt land sitt bröst och sina armar. För detta ändamål sky de ingen uppoffring af penningar och tid, och af den dag, som borde vara deras hvilodag, göra de en arbetsdag mera. Öfver en sädan företeelse kunde ögonen fyllas ef glädjetårar och man borde skatta det land lyckligt, som eger ett eådant folk. Då är det väl också af vigt, att man hos ett sådant folk icke rotfäster den tron, att medan lagen mot de lägre icke har nog skarpa klor, bar den deremot för de högre icke nog lena silkesvantar. AHas sträfvan bör gå ut på att beröfva denna olycksaliga tro även den ringaste näring, och hvem förmår det bättre, än de som ha lagarnes vård i sin hand! Vi äro tacksamma för den franska traktaten, och huru tacksamma vi skola bli för den nya representationsordningen, n. b. när vi en gång fått den, det kan man väl lätt sluta till, när man sett hur förtjusta vi varit redan öfver blotta förhoppningen eller löftet. En god riksdagsordning och en förståndig tull-lagstiftning hafva otvifvelaktigt det stör sta inflytande. på samhällskroppens helsa. Men likhet för lag, det är samhäl ets själ och är vida mer maktpåliggande än äfven den allre bästa tulltaxa. Legen, liksom friheten, ä ett vackert ord och begge lysa nog i tal och skrift; men de måste äfven lysa i verklig heten. ok —Ä ss