-TATARNES SON. Ur svenska folklifvet af förf. till Agnes Tell. Jo, så vidt jag vet, är det ganska sannt hvad riksdagsman säger?, svarade länsmannen, som väl äfven hade hört ryktet om Gunerus skuld till Herlogs död, men som dock saknade bevis och dertill ansåg onödigt att framdraga den saken, eftersom straffet i alla fall skulle bli detsamma. ?Den tilltalade här har, allsedan han upptogs på Prestsäter, fört en oklanderlig vandel. Åtminstone har aldrig jag hört något annat.? Hvad jag nu hör?, yttrade domaren, Yestyrker visserligen hans egen uppgift, att hafva handlat utan egentlig öfverläggning, af ögonblickets ingifvelse; men det ådagalägger också en förskräcklig vildsinthet i lynnet.? Som domaren, vid uttalandet af dessa ord, vände sig till riksdagsmannen, passade denne å och genmälte: 2Så är det, ja! Men Blodet hans har väl sin del deri.? Ehuru ingen annan vågade yttra sig, märktes dock tydligt, synnerligen från den delen af salen, der Prestsätersfolket var samladt, att menigheten till fullo delade denna riksdagsmans åsigt, och domaren gjorde det nog sjelf. Efter några mindre vigtiga förhör och spörjsmål slöts omsider ransakningen, och et rådde en dödstystnad i salen, då domen afkunnades. Den lydde så: att Gunerus Friberg, såsom genom egen, af omständigheter styrkt bekännelse förvunnen att hafva med vilja, men af hastigt mod, tagit afdaga Agatha Ros, skulle, sig sjelf till straff och androm ) Se A. B. n:r 1—6, 812. 14—17. 19—22, 2, 26, 27, 29, 31—35, 37—39. 41, 44—47, 49—58, 60—63, 66—68, 70, 72, 74, 77 och 79.