vederbörandes småaktiga och pinsamma administrationslusta bildar sig, hvilken ständigt är på sin post, städse färdig att uttala sig och lägga sin vigt i pressens vågskål? Beträffande redan bestående förhållanden kunna vi söka förklaringen uti vanans makt och den vis inertice, den passiva motständskraft, som ett häfdvunnet tillstånd, det må vara hur befängdt som helst, eger redan derigenom att det — existerar; med andra ord, ett slags ursäkt för onödig kompiikation och trassel i samhällsordningen samt för den skenbara likgiltigheten att bli detta trassel qvitt kan ligga deri att det så innästlat och utbredt sig, att man ej vet hvar man skall börja eller sluta, äfven om man är benägen att sätta yxan till dess rot. Men en sådan — för öfrigt ganska skral — ursäkt gifves ej, då man ser det administrativa förmynderskapet, ej belåtet med redan innehafvande terräng, söka förvärfva sig nya områden, en bredare basis genom en konstlad och onödig lagstiftning, som förvandlar det enkla till kompliceradt, som intrasslar och gör svårhandterligt det, som förut var enkelt och lätt att handskas med. Detta administrationsraseri kan stundom på eitt sätt vara rätt komiskt; vi vänta just att snart nog i en viss riksvigtig angelägenhet få beundra och roa oss ät det i denna skepnad. Men det har tyvärr, utom den glada, äfven en bedröflig sida. Denna dess sida markeras ej allenast deraf att det medför stora, enskilda och allmänva kostnader för onyttiga ändamål, utan ock deraf att det är en tyngande hämsko på den enskilda företagsamheten, att det leder till krångel, chikaner och, hvad värre är, till missaktning för !agen. Då lagen lägger sig i saker, som den i det hela kunde lemna i fred, vänjer man sig småningom stt betrakta den som en fiende, hvilken man vål ej alltid vågar trotsa, men så mycket hellre — lurar och kringgår. Det är centralisationens, det allestädes närvarande administrativa förmynderskapets förbannelse — som på längd aldrig uteblir — att statens formella allmakt är en reel vanmakt, att staten dels qväfver, dels förbrukar i stället för att till sitt bästa bruka medborgarnes krafter. Dessa reflexioner, för hvilka man ej behöfver mycket anstränga sig att finna mångahanda anledningar, hafva för ögonblicket framkallats af den kännedom vi erhållit om en viss kunglig komitås förberedelser till en ny lagstiftning som, nödig i somligt, torde i annat blifva så mycket mer onödig och rentaf skadlig. Den komite, om hvilken här blir fråga, kallar sig sjelf med en förkortad benämning: vattenrättskomitn?, och den enligt vårt förmenande till en del mindre nödiga legstiftning, hvarmed sagda komitå hotar landet, angår strömrensning cch flottning, företrädesvis den förra, en sak af stort allmänt intresse — alldenstund den berör ett af de vigtigaste hushållningsmålen, nemligen våra skogars afkastniog — och antagligen af större betydenhet, än de flesta vid första påseende lära föreställa sig. Till en början torde vi böra som hastigast upplifva erinringen om komitens tillkomst och uppgift; det är just ej så godt nu för tiden att noga hålla reda på den mångfald af komitter, som hvar på sitt håll arbeta på lösningen af mer eller mindre konstiga frågor. Uti skrifvelse af den 14 Mars 1863 anhöllo rikets ständer, att K. ville låta utarbeta förelag till ny lag såväl för afledande som tilledande af vatten, samt om jordoch strandegares rättigheter och skyldigheter såväl inbördes som i förhållande till innehafvare af vattenverk eller annan egendom, hvars rätt på ett eller annat sätt deraf kan bero. Redan förut hade dels åttonde skånska. landibruksmötet 1562 till K. M:t inkommit med memorial angående ny och tidsenlig lagstiftving om vattens afledande och begagnande, dels äfven året förut styrelsen för det i Göteborg 1860 hållna nionde allmänna landtbruksmötet petitionerat i samma syfte, som det i rikets ständers ofvannämnda skrifvelse uttalade; med illande af dess ändamål förordnade K. M:t den 5 Maj 1863 till ledamöter af den sedermera 8. k. vattenrättskomiten: kammarrådet grefve T. H. Wrangel (ordförande), assessoren P. A. Bergström, ryttmästaren P. von Möller, intendenten Hj. Elworth, brukspatronen H. P. W. Gahn samt kommissionslandtmätaren V. Dahlgren. Väl vald med afseende på den i K. M:ts. skrifvelse anbefallda utredning, torde komitn, som synes hafva fattat sin uppgift! ganska vidsträckt, såtillvida vara mindre lyckligt sammansatt, att dess ledamöter ej, såvidt kändt är, i en del grannlaga ämnen, till hvilka den utsträcker sin verksamhet, nemligen flottning och strömrensning samt: fiskerier, torde ega den på praktisk erfa-: renhet grundade sakkännedom, som här-: vidlag framför allt är af nöden. Men er-l. kännas bör, såsom obestridl gen hedrande : för komitn och förmodligen ledande tillj; mognare resultater, än man eljest kunde Å j 4 vänta, att komiten sökt afhjelpa berörda brist dels genom personlig förhandling med, dels genom inhemtande af utlåtande från sakkunnige män i orterna, hvilkas intressen förnämligast komma att röna inverkan af den ifrågasatta nya lagstiftningen om l: strömrensning och flittning. Skulle emel-! lertid komitens definitiva utlåtande komma 1 att i hufvudsak behålla den karakter, del1 hittills bekantvordna delarne deraf — ani gående strömrensning och flottning — ega, : så får man i vår tanke anledning nog attklaga öfver en till förut okändt krängel ledande, onödig lagstiftning och öfver ettl. mot tidens anda och riktning bjert stri-! dande, administrativt förmynderskap. Tilll: karakteristik af komiterades förslag, i hvad : det angår flotiniog af trävirke, torde anförandet af komiterades hufvudprincip samt af en bland detaljbestämmelserna göra till fyllest. Vi skola sedermera öfvergå till frågan om strömrensningen. Att hittills befintliga stadganden om rät-. tigheten att flotta — hvilka återfinnas il: En ärs lag, 2 kap. fiskerisladgan af den 29 Juni 1852, kongl. brefvet till kammar-? kollegium af den 8 April 1811 samt kongl.!: brefvet at den 4 Februari 1824 — ej aro! 4 4llagakliaa — arkäönnaee ; ett Till kamiten !