bli delaktig af det ljusa slägtets arfvedel? Det är allt försvunnet, mer spårlöst än drömmens bilder. Gång på gång svimmar hon i hans armar. Gäng på gång kommer den gycklande månen och intygar, än att hon är död, än att hon är qvar i lefvande litvet. Men hon är intetdera. Blodet framqväller så purpurrödt och varmt och hans fattiga halsduk kan icke hämma den bottenlösa källådern .. Men ännu är hon ej död, ehuru knappast heller lefvande. Han hör ljud såzom af annalkande menniskofjät och menniskoröster, hvilka tyckas komma närmare och närmare. Det är väl marknadsfolket, som ha sin vanliga gångväg öfver fjellet; men han aktar ej derpå. Han aktar blott på henne, som ligger med hufvudet mot hans bröst, allt under det blodet stundtals stockar sig och stannar, stundtals droppar hörbart ned på granitgrunden Hans hjerta blöder ur tt djupare sår än hennes. Hon anar det visst, ty ett ögonblick, hastigt uppvaknande, hviskar hon så mildt och lyc saligt: ?Det gör icke så ondt... nej!... det gör inte alls ondt. Agatha! jag följer dig! Och åter famher ban omkring sig efter något, som han icke finner. Vill du då ändtligen dö med mig ?? Jag vill, jag vill!? svarar han och drager benne pärmare intill sig. ?När du kommer på den andra stranden, Agatha, den röna stranden ... så förbanna mig icke för den långa tid jag gick vilse, skild ifrån dig! Jag har dig så kär i denna stunden ... men jag lider... så omätliga qval tb .. Hon försökte att resa sig; men det var mera än hon förmådde. Han andades med sin varma andedrägt på