Eyrkliga underrättelser. Österrike. Bland härvarande protestanter råder en lifligt framåtskridande ande, såväl hvad kyrkan som skolan angår, och man väntar en inverkan från dem äfven på statsförhållandena i liberal riktning. En ny evangelisk tidskrift, ?Neue protestantische Blätter?, har utkommit under medverkan af protestantiska kyrkans förnämsta män, öfverkyrkorådet dr Franz, 2 Super nte 3 professorer samt en mängd teologie doktorr, seniorer, dekaner och prester. Den allvarligt progressistiska riktningen röjes af nedanstående inledningsartikel, som innehåller sanningar att behjerta äfven på andra håll: Under det genom vetenskapernas rastlösa täflan och deras resultaters uppskattande i praktiska lifvet sedan länge en ny och sig allt fort förnyande verldsåskådning bildats, ha i kyrkan alltjemt riktningar gjort sig gällande, hvilka midtunder den allmänna rörelsen redan derigenom med orubblig konseqvens protesterat mot hvarje utveckling på det kyrkliga området, att de som axiom förutsatt, att kyrkans väsen redan vore fullkomligt och icke mäktigt af någon förbättring. Denna åsigt uppträder äfven der mot alla eftergifter från kyrkans gida, -hvaremot det rör frågor, som genom de nyvetenskapliga forskningarnes positiva resultater blifvit ådagalagda vara för längesedan öfvervunna ståndpunkter. Men att öfverallt, der det principiella stilleståndet gäller som lösen mot det principiella tramskridandet, en klyfta måste bilda sig, för hvilken :ännu ingen: byggmästare uppfunnit en bro, förstås af sg sjelft. Så tillväxer allt häftigare striden mellan det kyrkliga parti, som fördömer sig sjelft till stillestånd, och civilisationen, som skrifver ordet framåt? på sin fana. Och ju större deras antal blir, som föredra att å framåt med vetenskapen och den allmänna bildningen, desto mer måste de sammankrympa, som tro sig förpligtade att stå stilla på samma jordlapp, hvilken kyrkan för sekler sedan intog. Genom partiets sträfva uppträdande lider dock äfven sjelfva kyrkan betydligt afbräck. Hvem vet ej, att: detta parti älskar att. identifiera sig sjelf med kyrkan och framställa sig som fortfarande handlande och talande i kyrkans namn? Då kan det sannerligen ej väcka undran, om många, under det de bekämpa partiet, på samma gång löpa till storm mot kyrkan, just emedan e icke se partiet i kyrkan, utan kyrkan.i partie. På detta sätt utväxer tvedrägten mellan civilisationen och enskilda kyrkliga partiåsigter till en klyfta mellan civilisationen och kyrkan sjelf. Ingen kan resonnera bort dessa förhållanden, lika litet som att de äro de naturnödvändiga följderna af denna de kyrkliga partisträfvandenas högst beklagansvärda taktik. Genom dem frambiyter en sträng Nemesis på kyrkans område, hvars jernhand blir så mycket hårdare, ju större och väldsammare ansträngningar göras för att afvända henne. Förgäfves göras de; ja de verka motsatsen af hvad de åsyfta. Påfvens encyklika, som förklarar krig mot vetenskapen, mot de ideer, som vi vant oss anse som den nya rättsstatens fjrundpelare, mot all civilisation öfverhufvud, skall, som man lätt kan förutse, ej utvidga den krets, som hyllar katolska kyrkan. Och de evangeliska predikanter, som icke tillerkänna reformationen och dermed evangeliska kyrkan den henne egendomliga framskridandets princip och derigenom, ehuru de neka det, ifrå gasätta hennes rätt till existens, må ä inbilla sig, att de närmare förena det evangeliska fol ket med kyrkan och hennes inrättningar, då de i kyrkans namn förkättra dess heliga och genom historien utbildade medvetande. Men det ges ofelbart ett medel att förbjelp: kyrkan åter till sitt anseende och folket till sir kyrka. Det ligger helt enkelt deri, att den fri forskningens rätt, liksom på alla andra veten skapens områden, så äfven ovilkorligt och hän synslöst tillerkännes teologien ; att kyrkan ingå fred med civilisationen; att hon ej blott icke sö ker hämma, utan med glädje helsar och efte förmåga befordrar sitt väsens organiska utveck ling ur kristendomens och bibelns ande. Vi anse ej en försoning på denna väg omöj lig. Än mer: vi anse den ovilkorligt påbjuden kyrkans välförstådda intresse. Vi ha nemlige e ej kunnat öfvertyga oss, att kristendomen ocl n allmänna verldsbildningen ömsesidigt ute sluta hvarandra, och att man, om man vill vari en god kristen, måste instämma i det väl känd ropet: vetenskapen måste vända om, med an dra ord, upphör att vara en bildad menniska Vi äro fastmer öfvertygade, att man kan stå p den nya vetenskapens höjd och tillika rätt vä vara en lifvad medlem af den kristna, isynner het den evangeliska, församlingen. Vi hoppa äfven att ej bli skyldiga beviset derför. Sålundr, i det vi på det bestämdaste ta i an språk den fria forskningens rätt, hvilkens tillämp ning på det kristna lärosystemet man förgäfve söker bekämpa och hvarförutom det hvarken ha de funnits reformatorer eller en reformation räcka vi ärligt handen till det evangeliska fol ket, de evangeliska församlingarne, emedan d äro fjerran från det högmodet att genom absolut bannlysning affärda vetenskapen oc det moderna medvetandet och ej söka kyrkan väl i fasthållandet af orörliga, liflösa formlei . utgn i den lefvande och organiska utvecklinge ur bibelns ande. Bibelns ande är sanningens ande. Denne ska fylla oss med mod att äfven då oförbehållsan